jan 10 2013

Efter en ytterst..

Skrivet av kl. 14:49 i kategorin Allmänt

..lat period med i princip ingen motion alls, förutom boule-spelandet, har jag nu insett att det finns ett behov att röra på sig. Jag har utifrån den insikten återupptagit promenerandet, eller man kanske hellre borde kalla det marscherandet, för min gångstil är nog ganska långt ifrån feminin och trippande, nej långa kliv och klackarna resolut i backen, nu har ju inte mina joggingskor klackar, men om de funnit skulle de ha landat först.

Jag har också ändrat tid för mina utflykter, jag går nu 1-1½ timme på eftermiddagen i stället för på morgonen och jag går också utan gångkompis, Yvonne har problem med ryggen och klarar dåligt av gåendet så hon ”häckar” numera regelbundet i gymmet på campingen. Att jag går ensam innebär inte att jag är ensam ute, nej nu har jag fått se en annan sida av ”stan”, visserligen är detta samhälle en utpräglad turiststad med övervägande vintertomma hus och lägenheter men det finns också fast boende, både spanjorer och andra européer, och de är de som jag möter nu. Ofta handlar om personer i vår ålder, alltså pensionärer, vilket väl får anses normalt när det gäller de hitflyttade från övriga Europa men det gäller även de spanjorer jag möter. Det är ju klart att vid den tid jag är ute så är väl yngre personer antingen i skolan eller på jobb.

När jag möter personer så gör jag mig ofta en föreställning om var på den sociala rangskalan de befinner sig, helt vansinnigt egentligen och ytterst onödigt eftersom bedömningen bara kan göras utifrån det yttre och möjligen också från hur det ytterst korta mötet utfaller, ett leende, en nick, ett hej eller god dag eller bara ett snabbt passerande utan så mycket som ett ögonkast. Jag inser att min ytters personliga bedömning har tusen brister och att jag egentligen inte skulle vilja bli klassad och bedömt på detta sätt själv, t ex den som jag möter och som bara passerar förbi utan att titta på mig bedömer jag som mindre social vilket då kan anses om mig också. Vad jag menar är att hur det korta mötet utfaller avgör hur jag bedömer en person, knepigt eller hur.

Jag har under de senaste dagarna tydligen varit i samma trakter som en man i 45-55-års ålder, han går där med sin hund, en liten rund limpa i taxmodell. Mannen har långt mörkt hår av mindre mängd på vissa ställen på huvudet, samlat en svans, jeans och någon form av väst tror jag och över en skjorta av varierande mönster. Redan vid första mötet log han brett och sa ett glatt hej, på spanska naturligtvis. Jag passerade honom och hunden när de satt i en park som jag genade genom. Han såg mig tydligen komma men avståndet var ganska stort och han var upptagen med att glatt prata med en dam på gatan så istället för att hojta hej, vinkade han glatt och ivrigt till mig. Efter det mötet kom jag på mig med att gå och nynna på ”Just a gigolo, just a gigolo”, så där får ni en aning om min bedömningsmetod, ingenting som man vetenskapligt kan förorda. Han är nog bara en vanligt social spansk man, för sociala är spanjorerna, det ser man bara på bussar där verbala informationer ”flyger” genom bussen, från främsta till bakersta platserna och i kassaköerna på mataffärerna, som också är ett bra informationsställe. Det är liksom ingen stress och man känner sig inte som en fumlig pensionär när man tar lite extra tid i kassan…och en annan sak, här har kassörskan tid att packa din kasse eller väska.

Inga kommentarer

Trackback URI | Kommentarer RSS

Kommentera