Ainas blogg

..sommaren över, eller kanske man kan säga det som enligt almanackan kallas sommar. Maj, juni och juli vill jag påstå var rätt medioker, visst försökte solen men tyvärr så var vindarna kalla och bistra. Ville man vistas i solen utan att vara halvt vinterklädd så gällde det att hitta en plats i lä för vindarna, tack och lov så kom i alla fall augusti med betydligt bättre och mer sommarlikt väder.
Det positiva med årets sommarväder är att eftersom det inte varit så inbjudande att sitta ute och slappa så har det blivit gjort en del både ute och inne. Köket har fått lite uppfräschning med ny färg på köksluckor och även lite mer möbler har kommit på plats, båda gamla, som vi hämtade uppe i Skellefteå, och så en del nya inköp på, ja var tror ni?….Naturligtvis från stället med pensionärsmiddan, köttbullar, mos med lingonsylt och efterföljande mjukglass, alltså IKEA i Kalmar. Ute på tomten har ett antal icke önskvärda träd av olika slag fått falla, träd som var på tok för stora och på tok för närgångna, ansåg nog både vi och huset. En jättebjörk och en enormt stor och tät tuja. Tujan förlorade redan förra sommaren ett stort antal grenar som på fullt allvar, tror jag i alla fall, gjorde avancerade försök att ta sig in genom köksfönstret. Dessutom åkte både ett antal ekar och lönnar dit då även de försökte ta makten över delar av vår tomt, i samma svep förpassades ett antal mindre prydliga syrenbuskar, och vad jag tror, vildkörsbär till förgängelsen med hjälp av en rätt hungrig flistugg. På den plats där merparten av de borttagna träden stod har det hela sommaren varit mitt slagfält, jag förklarade redan i våras totalt krig mot växtligheten där, nämligen kirskålen. Jag må säga att det är en ondsint växt, jag nästan kände hur de skrattade bakom min rygg när jag första gången kom med grästrimmern och inte kan jag väl säga att jag gick segrande ur den bataljen, grästrimmer är nämligen batteridriven och av kirskålen fanns det betydligt mer än batteriet hade ork med. Man kan säga att min krigföring på slagfältet gav väl inte ens en viss tillfällig vinst den första månaden men sakta men säkert började kirskålen nog inse att detta var inget krig som jag godvilligt skulle ge upp. Ni som mins stadsminister Tage Erlander och hans berättelse om prästen som lyckades bränna av ett skott från predikstolen och den gamle soldaten som då sa ”huka er gubbar och kärringar för nu laddar han om” något liknande började jag undermedvetet ana att kirskålen tänkte när jag kom med min trimmer, och nu, ja jag säger inte att jag vunnit totalt men en delseger är det i alla fall för i den här sommaren krig har jag avgått med seger men antagligen är vi tillbaks på ruta ett, kirskålen och jag, nästa vår när vi kommer hem.
Nu är det alltså bara att ladda om de egna batterierna för att ta itu med flyttningen när vi kommer ner till Spanien, jag längtar och ser fram emot att få komma dit men jag får nästan panik när jag tänker på vad som förestår, paniken innehåller både ångest och förväntan. På dagarna inser jag att visst det blir mycket som ska göras men det fixar sig och jag inser också att ingen kommer att ställa kravet på oss att vi ska kunna på bara någon timme transportera alla saker till den nya platsen, jag tror också att vi kommer att få hjälp av killarna som jobbar på campingen. Men vissa nätter då jag vaknar med snurrande tankar om och hur vi ska kunna ordna det så smidigt som möjligt då blir det många panikungar och många mer eller mindre uppdiktade förestående problem med flyttningen som jag måste bearbeta, och när jag lyckats övertyga alla panikungar om att det kommer att gå bra så kommer, ”som grädde på moset” ytterligare ett antal, men betydligt mindre panikungar, och börja ifrågasätta hur jag ska hinna göra det jag tänkt här hemma innan vi åker. Dessa panikungar är betydligt lättare att övertyga om att det kommer att ordna sig så då, när man äntligen tycker att nu är det lugnt nu kan jag sova …då beslutar arbetsledaren i hjärnan sig för att ifrågasätta om jag verkligen har tänkt på……??? Tack för det , nya panikungar som måste övertygas och nattas innan jag kan komma till ro och somna. Jag önskar att hjärnkontorets arbetsledare kunde kommendera ut sin panikungebemanning på dagtid i stället, jag är en mycket bättre på att hantera problem på dagtid, både verkliga och uppdiktade sådana…..Vad då? Om Rune drabbas av nattliga panikungar?…Icke , han sover, ömsom snarkande och ömsom bara lätt snusande, men tydligen ganska så gott.

Trackback URI | Kommentarer RSS