jun 06 2013
Nu är det dan före..
…dan… före dan…, ja inte är det julafton i alla fall men väl dan då vi kastar loss och drar norr ut. Man kan utan tvekan säga att jag är ambivalent inför uppbrottet, visst ser jag fram emot att få träffa och krama om mina nära och kära.
Jag är ju inte direkt utrustad med någon utbredd klanliknande familj, nej i mitt fall är det frågan om dotter med man och tre barn, inte många att krama om, och vilka vill då bli kramade av mig. Ja, dottern kan man väl alltid krama, men just henne känns det väl inte så nödvändig för vi har haft en rätt regelbunden och uttömmande kontakt via nätet, antar att varken hon eller jag tycker att kramandet är en nödvändighet. Hennes man då, ja det vore säkert en rejäl chock för honom om jag skulle kasta mig om halsen på honom, så jag får väl ta det försiktigt, jag vill inte förorsaka några bestående psykiska men.
Amanda, mitt äldsta barnbarn, ja henne får jag nog både ge kramar och få spontana kramar av, hon är vad man kan säga kramvänlig men tyvärr är hon inte hemma när vi kommer dit, så de kramarna får jag nog vänta på.
Några spontana kramar kan jag nog inte räkna med när det gäller Timothy, mitt andra barnbarn i ordningen, antar att bara misstanken om att jag har sådana idéer får honom att anse att det är ”bättre fly än illa fäkta”. Jag har faktiskt i hans fall dristat mig till att avsluta våra kontakter, via SMS och mail, med kram och glädjande nog så har han i alla fall inte brutit kontakten med mig men naturligtvis har han inte återgäldat kramen. De är de i min familj som numera inte förändras så mycket, varken vad det gäller utseende eller kynne, dessutom har jag ju haft viss kontakt med alla, visserligen i skiftande intensitet men i alla fall kontakt, så jag tror inte att jag missat så mycket av deras utveckling under mina drygt nio månaders bortavaro.
Det har jag nog tyvärr gjort vad det gäller mitt tredje barnbarn, Cornelia. Att missa nio månader, nästan ett år på en liten femårig tjej, som hon var när jag åkte, och som nu är sex år, visserligen fortfarande en liten tjej, men jag lovar ätt där har jag missat mycket för i den åldern står det inte still i utvecklingen, men förhoppningsvis får jag fortfarande kramar av henne och förhoppningsvis kan vi tämligen omgående ta upp barnbarn/mormor kontakten för jag kan inte tro att jag har förändrats så mycket från det minne hon har av mig, lite mer rynkor antar jag men de var så många redan då vi åkte så jag kan inte tro att hon hade räknat dem alla, tror inte att hon kunde räkna så långt i alla fall.
Men nu är vi alltså snart på väg norrut, och som jag skrev så känns det så där att åka nu när vi har det väder som jag njuter allra mest av, sol, lagom vind ett badvänligt hav, känns inte helt rätt att byta detta mot ett betydligt nyckfullare väder….och marodörerna MYGGEN. Minnet att förra sommarens bakslag har en tendens att överskugga minnena om tidigare somrar när vi haft sommarveckor som faktiskt har varit toppen… om man räknar bort myggplågan. Men nu är oåterkalleligt snart på väg mot norr och visst ska det bli roligt att träffa vänner, det ser jag verkligen fram emot, men jag måste vara ärlig, trots att vi inte ens har startat resan så längtar jag tillbaks hit igen…hur knäppt som helst.