Ainas blogg

…att dagarna bara rusar iväg, men det finns även dagar som aldrig verkar ta slut. Dagar som jag vill likna vid barndomens julaftnar då gällde det stressartade förväntningar som bara stegrades ju närmare man kommer den tid tomten brukar knacka på dörren, då var det frågan om positiv stress och förväntningar, och visst kan man uppleva sådana dagar även som vuxen. Men det finns också dagar som startar med negativ stress och åtminstone fjärilslarver i magen, larver som övergår till fullt utvecklade fjärilar allt eftersom dagen fortskrider. Så startade gårdagen för mig, Runes bypass-operationsdag. Han skulle opereras på eftermiddagen och eftersom eftermiddagen i mitt fall börjar vid ett-tiden så hade fjärilslarverna vid den tiden övergått till ytterst aktiva fjärilar, fjärilar som la beslag på all min initiativförmåga, det fanns många ”jag borde göra nu” men inget blev gjort, nej jag övergick i väntan…väntan på vad då? Jag visste ju att operationen skulle ta mellan 3-4 timmar så att börja vänta på tomten i form av ett positivt besked via telefon redan kvart över ett kan inte kallas realistiskt tänkande. Men jag fortsatte min väntan och vid det laget hade fjärilarna övergått till en mycket liten, men dock, panikunge.
Timmarna, långa som halva dagar, släpade sig i ordets rätta bemärkelse fram. Vid fyratiden började jag fundera över min telefon, jag har nämligen sedan några dagar en ny sådan med pekskärm, vi är inte riktigt samkörda än, eller jag förstår mig inte på alla finesser den har, men tänk om jag har pekat på något så den inte ringer, borde jag kanske byta till min gamla, men då är jag helt utan telefon under den tid det tar att flytta över SIM-kortet till den, löjligt det är klart att den fungerar, äntligen en sund tanke i alla fall. Vid 18-tiden hade den lilla panikungen vuxit betydligt och börjat få idéer, negativa sådana, frågor som varför ringer de inte, har de glömt att bort det, i så fall varför. Vid den tiden kunde jag fortfarande ge realistiska förklaringar och tankar till varför jag inte hört något, t. ex visste jag inte när operationen började, och att det inte heller kastar sig på telefon så snart de ser fotändan på Runes säng komma genom dörren är ju klart, de måste ju få en överrapportering om hur det gått och aktuell status för att kunna informera mig, dessutom är ju inte Rune den enda som ligger på Thiva efter en hjärtoperation. När klockan började närma sig 19.00 då är det inte längre eftermiddag, då är det kväll och då hade panikungen vuxit betydligt, ja nu var det nog frågan panik i en tonårings storlek, nu var det också svårt att ge några realistiska svar på frågor och funderingar. Panik-tonåringens frågor och funderingar blev bara mer och mer negativa så kl kvart i åtta ringde jag själv till Thiva för att kolla om det fanns den minsta sanning i de scenarier som min panik frammålade. Naturligtvis inte, operationen var just avslutat hade sköterskan fått veta och Rune var på väg ner från operation och att de skulle ringa om en stund när de fåt fullständig information. Stunden varade i tre kvart så halv nio kom tomten i form av ett telefonsamtal, operationen hade gått bra och Runes tillstånd var stabilt och i nuläge utan komplikationer.
Nu skulle jag kunna göra allt jag borde ha gjort tidigare men nu var det för sent, nu kände jag också att jag var hungrig, mat hade det inte funnits plats med tidigare när det var fullt med panik i olika storlekar i magtrakten. Den stress som dagen inneburit gjorde att jag fortfarande var uppvarvad så trött var jag inte, dessutom var det för tidigt att lägga sig redan kl 22 men vid 00.30 insåg jag att jag borde gå till sängs, men trött var jag fortfarande inte. Man brukar säga att man sover dåligt om man är orolig men jag vill nog påstå att, åtminstone jag, sover minst lika dåligt när oron släpper, tätt mellan uppvaknanden och när klockan var halv fem var det färdigsovit för mig, får väl ta igen det kommande natt.

Trackback URI | Kommentarer RSS