Ainas blogg

…landa i nuet och inse att vi faktiskt är här på Lo Monte och ska så vara under många månader om allt går som vi planerat. Måndag mitt på dagen stod vi äntligen på vår plats på campingen efter en rätt så snabb resa som startade vid femtiden på onsdag eftermiddag, ca 2 timmar efter Rune fått bekräftat att alla prover var bra och att det var ok att dra till Spanien. Planeringen var då vi åkte att åtminstone köra några mil, eventuellt Umeå eller i bästa fall till Ö-vik, bara så pass många mil att vi kände att nu var vi på väg. Men den euforiska känslan av att äntligen, äntligen, äntligen var fri att åka och någon löjligt barnslig känsla av det hela skulle kunna avbrytas av ett negativt besked via telefon, gjorde att vi ville lägga så många mil som möjligt mellan lasarettet och oss…så nattstopp blev det först i Tönnebro några mil norr om Gävle. Ytterligare ett nattstopp i Sverige blev det men bara ett i Tyskland och ett i Frankrike och så var vi då i Spanien på söndag kväll, inte här i Lo Monte men väl i Benicarlo, alltså bara ca 40 mil kvar att beta av på måndag. Det blev alltså en, enligt planerna, snabb resa och tack och lov även problemfri.
De drygt två månader vi hade planerat vara i Sverige blev alltså fem hela månader, visst har vi varit oroliga över de vi hade lämnat här men allt var i stort sett som när vi lämnade campingen, till och med blommorna, hade i stort sett klarat den varma sommaren, visserligen hade vi ordnat med automatisk bevattning. Automatiken var batteridriven och beräknades klara de drygt två månader vi var hemma, så att blommorna klarade fem månader får vi nog tacka våra vänner som kom hit redan i september för. Inget hade tagit skada eller gått sönder men smutsigt, eller kanske ska man hellre säga, täckt av röd sand. Antagligen kan man anta att jag fortfarande under de första dagarna var i någon form av undermedveten stress eftersom jag bara kände att allt skulle fixas omgående, alltså blev det tvätt av fönster, städning av ”tomten” eller åtminstone försökte, men hade problem med vinden som jag nog måste erkänna avgick med seger, sedan som ”grädde på moset” upp på taket av husvagnen för att skura det, visst behovet fanns men naturligtvis inte så akut att det var tvunget att ske omgående.
Nu har jag alltså landat och är tillbaks i min gamla ”pensionärsmentalitet” som säger att det jag inte hinner i dag får bli en annan dag…eller också inte alls. Landningshjälp fick jag av Yvonne och Gunnar som funderade om det var dags med boule. Så på onsdag blev det boulespel och då insåg jag att jag var här och inte bara på besök utan egentligen så länge jag vill.

Trackback URI | Kommentarer RSS