Ainas blogg

…röra sig på campingen, vi pensionärer, som under vintermånaderna ”äger” större delen av campingen, byts i en ökande takt ut mot yngre spanska barnfamiljer. Helt klart blir tempot ett helt annat, inte så att vi veteraner ökar takten, nej vi blir nog mer eller mindre sittande på våra platser för det yngre gardet, barm från tidig ålder och upp till 10-12 års ålder har både snabba ben och snabba fortskaffningsmedel, i form av olika sparkcykeltyper eller rullskridskor.  Broms- och kurvtagningstekniken är väl inte alltid fulländad så risk för kollision kan vara föreliggande och eftersom benskörhet är ett ålderrelaterat problem så utgår jag från att det är vi som blir konvalescenter och att barnen klarar sig med lite gråt och skrubbsår.

Svenskkolonin här på campingen krymper mer och mer, t, ex åker Yvonne och Gunnar hem i morgon för att mer eller mindre avsluta sitt mobila liv här nere, verkligen tråkigt men vi får väl hoppas att de efter moget övervägande omvärderar det beslutet . Vi blir kvar här ytterligare några månader, men vi har ju turen att få hit släkt och vänner nu under den kommande tiden. Vännerna har vi redan här då Gunilla och Tommy anlände för fjorton dagar sedan och de blir kvar fram till juni och efter påsk kommer min svägerska och bror ner för en fjortondagars semester.

Med Gunilla och Tommys ankomst blev också mina promenader mer strukturerade och mycket angenämare, för visst är det ok att gå ensam men himla mycket roligare att dela nöjet med någon, dessutom har jag upptäckt att det är betydligt lättare att motstå glassfrestelsen när jag har någon att gå med, om det sedan beror på att de aldrig bromsar in när vi passerar glassbaren, som jag tydligen gör för att riktigt hinna se vad jag går miste om, eller om det faktiskt är så att jag inte är lika sugen längre. Jag har ju också lyckats hålla tillbaks marshmallows impulsen när vi är på Lidl vilket jag är glad över för utan tvekan så mår jag bättre utan dessa. I den mängd jag kan sätta i mig marshmallows har de en icke föraktlig förmåga att omvandlas till något som närmast kan liknas vid vissa organiska bränslen, kan också säga att nedbrytningsfasen inte är smärtfri.

På mina ensamma promenader har man tid att tänka, ibland på väldigt oviktiga saker, i alla fall oviktiga för mänskligheten, men ibland kan det dyka upp ett litet frö som om man planterar det på rätt ställe skulle kunna bli en stor vacker blomma, åtminstone för oss pensionärer. Jag kom i ett sådant ögonblick på att veteranbilar är skattebefriade, även om de är större miljöbovar än nya bilar, varför det är så vet jag egentligen inte, men kanske kan det bero på att de är veteraner och en relik från en svunnen tid. Då kom tanken för mig varför är inte vi skattebefriade, som pensionär är man veteran och definitivt en relik från en svunnen tid, dessutom tror jag inte att vi är större miljöbovar än de yngre i samhället. Jag tycker att det vore ett frö att plantera men var finns den jordmån som ger det fröet chans att växa?

Trackback URI | Kommentarer RSS