apr 07 2017
Visst kan man tycka..
.. att det är ansvarsmedvetet och humant av kända personer i Sverige att ställer upp för flyktingbarnen, även om det inte i egentlig mening handlar om flyktingar, men vad som irriterar mig som ”gammal” svensk kvinna, pensionär sedan ganska många år efter ett arbetsliv inom vården, är att aldrig, mig veterligt, någon av dessa kändisar, med antagligen rätt så höga inkomster och ofta någonstans i mitten av livet, ser vad som sker med den s.k. svenska välfärden, måste de själva hamna i den situationen att de blivit beroende av välfärden i samhället? Tyvärr har deras röster i det läget förlorat sitt nyhetsvärde och genomslagskraft, då har de förmodligen samma förmåga till att förändra samhället som vi andra ”gräsrötter” har.
Enligt en skribent så har Sverige råd att återgå till den humana flyktingpolitik vi hade tidigare, jag ställer mig då frågan, har vi det? Tydligt är att skribenten i detta fall är betydligt bättre insatt i Sveriges finanser än ”vanligt folk” och det kan jag väl acceptera men tydligen har denna person betydligt mer vetskap i ämnet än många i regeringen. Eller kan det vara så att skribenten har helt missat att vi i Sverige inte längre har råd med grundläggande sociala rättigheter i välfärden, välfärden som vi alla har betalat för genom våra skatter.
Vi har inte längre råd med en säker och för alla tillgänglig förlossningsenhet, ett problem som drabbar glesbygden och då kanske i första hand Norrland med långa avstånd, och särskilt vinterhalvåret med snö och kyla, vi har inte längre råd med en väl fungerande skola för våra barn och ungdomar, inte heller har vi råd med en human äldrevård, i en debattartikel kan man läsa om flyktingungdomar som tar sitt liv på grund av den situation de befinner sig i, beklagligt och ytters onödigt håller jag med om, men har denna skribent någonsin funderat över hur många gamla det är som tar sitt liv på grund av den situation de befinner sig i, troligen inte och dessutom vet jag att mörkertalet är relativt stort, självmord bland åldringar ger inga rubriker, och vad som nu också skrotar på grund av den kostnad det innebär är att ge stöd i form av assistans till familjer med barn med varierande grad av funktionshinder.
Att polisväsendet går på knä har troligen ändå gått fram till de flesta eftersom det är ett problem som drabbar alla oberoende av ålder och status i samhället, att gängkriminaliteten är ett stort problem i många städer, att skjutningar och knivmord har ökat drastiskt och att risken för att man som helt oskyldig kan hamna i farliga situationer det ger i alla fall rubriker i massmedia. Att en del av anledningen till detta är just bristande ekonomi i den svenska budgeten har vi också tydligt blivit informerade om . Visst har polisen fått ökade ekonomiska resurser men inte i den omfattning som tydligen skulle behöva tillskjutas för att täcka kostnaden för att utbilda det antal poliser som man behöver för att uppnå en möjlighet för polisen att komma till rätta med laglösheten, i första hand, i de mest kriminella och farliga städerna.
Som jag och många med mig ser det så, visst vi ska verkligen hjälpa, stötta och ta hand om flyktingar från krig och terror, antingen här i Sverige, eller om det finns möjlighet i hemlandet, genom sjukvård, skolor och återuppbyggnad av landet, men vi måste också se och ta hand om de som, föds, bor och verkar i Sverige, de som har byggt upp landet, de/vi som har rätt att ställa krav på vår rätt till välfärd……trots att vi inte är flyktingar.