..något tidigare tillfälle berättat om kampen mellan min dator och mig, eller mina datorer och mig. Trots att jag med jämna mellanrum bytt dator så har kampen inte för den skull blivit mindre eller snällare. Är det då jag, ägaren av datorerna, som är problemet, jag är ju av naturliga själ densamma, alltså inte utbytbar…Nej, tänk inte ens tanken, för även om de anser sig smartare än vad jag är, vilket jag absolut inte förnekar, det är ju bland annat därför jag har dessa apparater, men då jag tycker mig höra ett fnitter från dessa och jag är säker på att om det vore möjligt skulle de peka finger bakom min rygg, så ska de veta att det är i alla fall jag som har det vassaste vapnet i detta krig, nämligen förmågan att strypa energitillförseln…jag drar helt resolut ut kontakten. Visst, den kan fortsätta och fnittra och göra narr av mig för den har ju sitt batteri, men lika visst är att den kommer i alla fall, om inte plågsamt, så sakta och säkert att tyna bort och dö.

Vad vi också har bytt är bil, en Volvo blev det. Volvo har jag kört tidigare så att så långt var det väl OK, men vad jag inte hade tidigare i min bilar var, just det….en DATOR. Nu börjar jag verkligen fundera om det är något med mig som triggar igång datorers förmåga att vara besvärliga, för vi hade inte kört många mil innan den meddelade att ”nu är det tid för service, kontakta din verkstad”. Nä kan inte vara sant, en koll i serviceboken visade att den var servad. Kontakt med bilaffären och fick svaret, ingen fara de har väl bara glömt att nollställa, de kan de fixa på en märkesverkstad, jaha ja men nu var det en bit dit från vårt krypin, vi får tar det vid tillfälle, kan säga det kom inget tillfälle vi vande oss med det meddelande och bilen ”vande” sig med att vi tryckte bort det. För att genomföra bilaffären som inte var helt enkel, eftersom vårt inbytesobjekt var en husbil, var vi tvungen åka ca 20 mil enkel resa så på hemvägen tänkte vi stanna till i Växjö för lite snabbkäk, och då kom nästa icke önskvärda meddelande från datorn ”låg nivå på batteriet”, var även detta ett skämt från datorn så ska den veta att vi inte uppskattade det. Vi tog oss hem utan ytterligare krismeddelanden och naturligtvis sattes bilens batteri omgående på laddning, vilket vi fortsatte med under många veckor. Jag funderade ibland om det blivit fel vid levererandet av den här bilen och att det egentligen är en elbil, men det stämmer inte heller för den kräver även diesel för att fungera, och jag vet inte om Volvo XC70 finns i elbilversonen.

Nu har vi i alla fall haft bilen i snart ett år, vilket enligt min uppfattning är i princip lika länge som jag velat bli av med den, ingen bil jag varit inblandad i har så totalt fått mig att tappa intresset för att köra, jag som verkligen inte hade något emot detta tidigare, nej tvärt om, jag körde ledigt mellan 2500-3000 mil per år, och det var i stort sett bara vad jag kallade kortkörningar, ca 10-20 mil per resa. Ja, ja det var då det, när jag hade min Toyota, ingen dator där inte som kom med kryptiska meddelande, och ville jag veta något om bilen och om hur den skulle skötas så var det bara att kolla i instruktionsboken, jag kunde både byta lampor, skifta däck, fylla på olja om det var nödvändigt, kolla glykolhalten o spolarvätskan och till och med, efter att ha kollat med killarna på verkstaden, avfetta och högtryckstvätta motorn, saker jag tyckte var ganska nödvändiga att kunna och dessutom trevliga att göra. Jag hörde aldrig att den skrattade åt mig om jag inte riktigt förstod allt, möjligen rapade den lite diskret efter de olika påfyllningarna jag gjorde, vi var helt överens och i nivå med vad jag själv kunde göra. Volvon skulle troligen, på order av datorn, försöka hugga efter mig om jag öppnade motorhuven och sedan fnittra länge åt mig när jag i panik slår igen den. Däremot har den inget emot att jag tvättar och städar den inte heller hörde jag något negativt från killarna på verkstaden här nere som servade den, dessa saker får mig att ana att det är hos datorerna i mitt liv som jag av någon outgrundlig anledning triggar igång vissa negativa egenskaper, tyvärr tror jag att jag även har börjat ha ett negativt inflytande på Runes dator också, den gick bra ända tills jag började se TV via den datorn.

..plats på Camping Lo Monte, ja det var vi ju redan tidigare också, men nu på den nya platsen, den där vi får stå hela året. Alltså tillbaks på årsplats, inget tjafsande med packa ihop och draga vidare, för att sedan göra samma procedur till hösten när vi kommer tillbaks….fast då i omvänd ordning så klart, upp med allt igen.

Resan från att vi tidigare hade en årsplats här har gått via köpa hus i Småland, sälja huset i Småland, anmäla intresse för årsplats på campingen igen, vilket såg mörkt ut, tyvärr, besluta att dra hem husvagnen och i stället hyra bungalow under de månader vi är här, för att slippa slitet med att riva hela ”cirkusen” och sedan upp med det hela när vi återkommer några månader senare.

Ja där var vi när vi kom hit i september förra året. Eftersom det var klart med hyra av bungalow till hösten 2017 kändes det inte fullt så jobbigt att få alla saker på plats…..husvagn där, köksvagn där, bilplats där, partytält där, allt noga planerat och helt efter mina på datorn gjorda ritningar. Entretält till husvagnen, tältet till köksvagnen och Runes Servicetält kom på plats utan större problem trots att det var 54 grader varmt i solen så jag lovar att det var ”blidväder” under tältduken. Men som sagt var, allt kom på plats, vatten och avlopp kopplades inom bara någon dag, visst kan jag väl erkänna att det var en något förenklad uppbyggnad eftersom vi bara skulle vara de nio månader vi bokat och visst kan också vetskapen om att detta slit gjorde vi troligen för sista gången ha bidragit till att det gick förhållande vis lätt att få allt i hyfsad ordning.

Allt ansåg vi var fixat och klart för fortsättningen här tills vi fick ett meddelande om att Franc ville prata med oss. Jaha vad har vi nu gjort eller inte gjort….visst är det typiskt svenskt att genast ifrågasätta vad man har ställt till med, att ta på sig någon form av dåligt samvete och ansvar för något som man egentligen inte har någon aning om vad det är som skett eller vad det egentligen handlar om. Naturligtvis var det inget i den vägen, nej Franc ville bara veta om det var klart från vår sida att vi ville ha en bungalow för kommande säsong och om vi i så fall fått veta vilken, den plats vi stod på kunde vi inte få till kommande vinter. Vi bekräftade bungalowhyrningen men också att vi i inte visste vilken. Vi fick veta vilken det handlade om och vi fick också detta bekräftat på ett ”hyreskontrakt”.

Jaha, så var det då skriftligen klart också och definitivt, trodde vi. Men icke så, efter ca fjorton dagar stod vi åter inför, om inte Pontius Pilatus så inför the boss, Franc. Nu var det så att de som för närvarande hade den bungalow som vi blivit tilldelad till hösten, de som sagt upp hyresavtalet för att de aldrig skulle komma igen, nu hade ändrat sig, nu när de troligen inte kunde få någon bungalow och absolut inte den de för närvarande bodde i. Enligt Franc så hamnade ”tanten” i någon form av kris, och bara grinade, och mannen var också lätt desperat. Men sa Franc att det var inget som egentligen kunde påverka oss eftersom vi hade enligt kontraktet tillgång till den bungalowen.

Jaha ja, tyvärr har jag både samvete och empati och naturligtvis triggade detta igång båda. Vad gör vi nu då, kanske ingen bungalow och inte heller den plats som vi stod på, en annan plats naturligtvis men var och hur stor. Franc förstod att vi kunde tänka oss avstå om han kunde erbjuda något vettigt i ställe, och han kunde verkligen det, en…… ÅRSPLATS!!!

En årsplats igen och därtill jättebra till, visserligen en aning mindre än de som vi haft tidigare, men det ska gå. Nu blev det väl inte heller den platsen eftersom tanten som hyrde den vägrade släppa den om inte hon samtidigt fick sälja allt som stod där. Detta var verkligen inte vårt problem hade Franc lovat oss, så vi log bara snällt mot damen och meddelade att vi var inte intresserade av hennes husvagn.

Nu är vi i alla fall etablerade på en ny plats, inte den plats med damen som vägrade släppa tomten utan att man köpte allt på den utan granne med den, en tomt som är ett strå vassare än hennes. Och vad det gäller den tomten så inte fick hon sälja sin husvagn, tomten är tömd och husvagnen dragen till Belgien.

Flyttningen till den nya tomten gick otroligt bra, med hjälp av dottern och mågen flyttade vi husvagn och köksvagn under deras näst sista dag av deras besök här, det övriga tog vi själva, så på ytterligare en dag var tomten vi lämnade tömd och städad. Tur var att det gick så fort för dagen efter när jag vaknade på morgonen hade jag från att känt mig rätt ok och betydligt yngre än mina 74 år som prästbetyget påstår jag blir i sommar, nu blivit radikalt mycket äldre, typ….+ 100, ryggen hade totalt kraschat, funderade till och med om jag inte ådragit mig ett spontat åldersrelaterat brott på ett antal ryggkotor. Så var tack och lov inte fallet, om det var så har de i alla fall även spontat läkt, eftersom det är mycke bättre i nuläge, även om det inte är helt ok, men vad kan man egentligen begära, jag får nog börja inse att när man är ålderspensionär är man inte längre att räkna bland de yngre.

Så i nuläge är vi väl förankrade på en toppenplats, kommer och far när vi vill, ingen större procedur för att stänga till och åka härifrån några månader, de månader vi är i Sverige och invaderar dotterns familj i……SMÅLAND.

.. att det är ansvarsmedvetet och humant av kända personer i Sverige att ställer upp för flyktingbarnen, även om det inte i egentlig mening handlar om flyktingar, men vad som irriterar mig som ”gammal” svensk kvinna, pensionär sedan ganska många år efter ett arbetsliv inom vården, är att aldrig, mig veterligt, någon av dessa kändisar, med antagligen rätt så höga inkomster och ofta någonstans i mitten av livet, ser vad som sker med den s.k. svenska välfärden, måste de själva hamna i den situationen att de blivit beroende av välfärden i samhället? Tyvärr har deras röster i det läget förlorat sitt nyhetsvärde och genomslagskraft, då har de förmodligen samma förmåga till att förändra samhället som vi andra ”gräsrötter” har.

Enligt en skribent så har Sverige råd att återgå till den humana flyktingpolitik vi hade tidigare, jag ställer mig då frågan, har vi det? Tydligt är att skribenten i detta fall är betydligt bättre insatt i Sveriges finanser än ”vanligt folk” och det kan jag väl acceptera men tydligen har denna person betydligt mer vetskap i ämnet än många i regeringen. Eller kan det vara så att skribenten har helt missat att vi i Sverige inte längre har råd med grundläggande sociala rättigheter i välfärden, välfärden som vi alla har betalat för genom våra skatter.

Vi har inte längre råd med en säker och för alla tillgänglig förlossningsenhet, ett problem som drabbar glesbygden och då kanske i första hand Norrland med långa avstånd, och särskilt vinterhalvåret  med snö och kyla, vi har inte längre råd med en väl fungerande skola för våra barn och ungdomar, inte heller har vi råd med en human äldrevård, i en debattartikel kan man läsa om flyktingungdomar som tar sitt liv på grund av den situation de befinner sig i, beklagligt och ytters onödigt håller jag med om, men har denna skribent någonsin funderat över hur många gamla det är som tar sitt liv på grund av den situation de befinner sig i, troligen inte och dessutom vet jag att mörkertalet är relativt stort, självmord bland åldringar ger inga rubriker, och vad som nu också skrotar på grund av den kostnad det innebär är att ge stöd i form av assistans till familjer med barn med varierande grad av funktionshinder.

Att polisväsendet går på knä har troligen ändå gått fram till de flesta eftersom det är ett problem som drabbar alla oberoende av ålder och status i samhället, att gängkriminaliteten är ett stort problem i många städer, att skjutningar och knivmord har ökat drastiskt och att risken för att man som helt oskyldig kan hamna i farliga situationer det ger i alla fall rubriker i massmedia. Att en del av anledningen till detta är just bristande ekonomi i den svenska budgeten har vi också tydligt blivit informerade om .  Visst har polisen fått ökade ekonomiska resurser men inte i den omfattning som tydligen skulle behöva tillskjutas för att täcka kostnaden för att utbilda det antal poliser som man behöver för att uppnå en möjlighet för polisen att komma till rätta med laglösheten, i första hand, i de mest kriminella och farliga städerna.

Som jag och många med mig ser det så, visst vi ska verkligen hjälpa, stötta och ta hand om flyktingar från krig och terror, antingen här i Sverige, eller om det finns möjlighet i hemlandet, genom sjukvård, skolor och återuppbyggnad av landet, men vi måste också se och ta hand om de som, föds, bor och verkar i Sverige, de som har byggt upp landet, de/vi som har rätt att ställa krav på vår rätt till välfärd……trots att vi inte är flyktingar.

..ena så är det ….ja vad då?  Det andra naturligtvis, det andra som, åtminstone i mitt fall, och många med mig, handlar om det som troligen kallas ”det första könet” eller den starkaste, alltså mannen. Kvinnan har väl alltid räknats som den svagaste och klassats som det andra könet. Ja inte stör det väl mig egentligen för det innebär ju också vissa fördelar, man kan så att säga dra fördel av sin ”svaghet” eftersom svaghet i mannens värld i regel handlar om fysisk svaghet. Den fysiskt friske mannen är en He-man, en absolut tillgång när det gäller tyngre kroppsarbete, men ingen kan heller bli så totalt utslagen av ganska vanliga och mindre allvarliga åkommor. Konstigt nog så blir denne slagne hjälte som blir däckad av smärre åkommor en riktig kämpe när han drabbas av svåra och allvarliga, ja ofta rent livshotande åkommor. Vi, det så kallade svagare könet då, ja vi lunkar på, vi har våra svackor, men de är inte så djupa så länge det handlar om de vanliga åkommorna, lite förkylning, lite ryggvärk, lite artroser här och där, visst klagar vi, och visst får vi medlidande av den starke och uppmaningar om att ta det lugnt, ta en tablett, lägg dig och vila, och visst ska vi göra det men vi ska bara göra det och det och det före, därefter ska vi vila. När vi har gjord allt som vi skulle innan vi kommer oss till att vila….ja då är det kväll, och den där tabletten kan jag lika gärna spara till nästa dag om det är lika illa då får jag väl ta den då.  Men jag antar att när det verkligen gäller, när åkomman är så allvarlig att det handlar om liv eller död är det nog ingen större skillnad mellan starka och svaga, då vill man nog kämpa och då är man nog tacksam för all stöttning och medicinsk hjälp man kan få.

Vad det gäller Rune är han inget undantag i de fall jag ”talar” om, han har under de senaste tre åren varit ordentligt däckad vid tre tillfällen, om inte akut livshotande, så i alla fall ordentligt allvarliga tillstånd. Det började för tre år sedan med en Bypass operation som fick en del komplikationer i rehabiliteringsfasen och tyvärr även återkommande problem med hjärta och lungor. Sjukdomstillstånd som utan tvekan gett dödsångest, i den akuta fasen, men han har aldrig i de lägena klagat eller lagt över ”ångesten” på mig, nej det har jag fixat helt själv, Rune har med medicinsk hjälp och eget ansvar kämpat sig genom. Han har även efter de akuta faserna fortsatt att ta eget ansvar för fortsatt förbättring, vilket jag är mycket glad för.

Jag vet inte riktigt om allt detta har stärkt Runes ego så mycket att han nu har dragit på sig en i gamla tider typisk aristrokatåkomma, nämligen portvinstå, och det utan att ens ha druckit portvin. Han har alltstå drabbats av gikt och jag lovar att han har ont, jag har aldrig själv haft något liknande men när jag läser om symtomen så …ja jag blir inte avundsjuk. Nu visar det sig att det är många som har haft eländet.  Av förklarliga själ kan Rune inte vara med och spela boule nu så när det ifrågasätts vid boulspelet var han håller hus och jag säger gikt får jag i många fall ett svar typ…åååå, fy sjutton det har jag haft också, man vill bara amputera foten.

..han då svurit in sig som president i Amerika, Donald J Trump. Vilken människa är egentligen Trump? Är han den narcissistiska clown som man har fått intryck av? I så fall är han förmodligen den mäktigaste och tillika farligaste clownen i nuläge, möjligen i hård konkurens med Nordkoreas diktator, som nog är ett strå vasar vad det gäller narcissism men han har troligen mindre möjligheter att påverka globalt.  Vad jag har kunnat utläsa av det han har lovat Amerikas befolkning är att Amerika ska bli stort igen, att Amerika ska i det stora hela bli självförsörjande och därmed oberoende av import från vissa länder, men att detta naturligtvis påverkar exporten negativt, det har jag inte hört honom nämna med ett ord. Bidrag till miljö och human hjälp i världen är inget som ligger honom varmt om hjärtat så det bör med det snaraste avvecklas, så även delar av den inhemska välfärden, alltså Obamacare, har han väl troligen redan satt tänderna i, den ska ju ersättas av något annat, men   av vad? Vad man vet så finns det inget konkret i den vägen.  Nato-allierade här i Europa har han också synpunkter på och ser det inte självklart att Nato ska bistå i händelse av att ett Nato-land blir kränkt eller hotat av annan makt. I klartext har väl alltid annan makt varit Ryssland eller gamla Sovjet men där sitter ju en i princip lika stor narcissistisk clown, Putin, skillnaden mellan dessa två maktens clowner är Putin lömskt jobbar mer i tysthet och basunerar inte ut hur förträfflig och kompetent han är. Man får hoppas att Trump har mycket kompetenta medarbetare och medbestämmande för då Trump redan har visat att han är imponerad av Putin och smått beundrar honom så kan nog han, Trump, vara en enkel munsbit för Putin att få med på sin sida när det gäller frågor som Putin vill få igenom, för som den narcissist Trump verkar vara så är han nog ytterst mottaglig för smicker och speciellt om det kommer från någon som han beundrar.

Vad kan då vi och våra politiker bidra med, ja det vanliga, pengar. Trump hann inte ens svära in sig så stod våra politiker upp och meddelade att nu måste Sverige mobilisera andra länder för at  de och vi tillsammans måste fylla igen luckorna som uppstår när Amerika drar sig ur de olika bistånden de lovat medverka ekonomiskt till. Varför ska våra politiker alltid vara först på arenan och lova bistånd och pengar, pengar som vi uppenbarligen inte har. Varför hör man aldrig våra makthavare stå upp och säga nu ska vi fylla igen ”luckan” i sjukvården, skolan, äldrevården och omsorgen. Nej till det finns det inga pengar. Skandalerna inom den svenska så kallade välfärden börjar dugga tätt nu, vi ligger långt efter de flesta länder i Europa när det gäller sjukvård för äldre och t.ex. beskattningen av pensionen är bland den högsta i Europa om inte högst. Vi kunde för ett antal veckor sedan läsa om att BB-avdelningen i Sollefteå ska läggas ned, vilket innebär att närmaste BB-avd finns i Örnsköldsvik eller Sundsvall och dit är det ca 12 mil. Nu bor ju inte alla blivande mammor i Sollefteå så att det kan bli betydligt längre, 20 mil och ibland mer. Detta kan vara nog så spännande på sommarvägar men nu är det inte sommar året om utan åtminstone sex av årets månader är vintervägar och inte alltid nyplogade när den blivande mamman känner att nu är det dags. För att kompensera nedläggningen av BB-avd. så drar ABF igång en studiecirkel i ”bilförlossning”. Men visst måste man ställa sig frågan ”vart är vi på väg”, ja inte är det frågan om ett underhållningsprogram på tv när jag ställer den frågan även om det låter som ett skämt. Har vi inte, som enligt våra styrande är ett rikt land, råd till att i första hand täppa igen luckorna i vår egen välfärd, den välfärd som vi blivit lovad och som vi med eget ansvar och arbete jobbat ihop till, vi är troligen inte det rika land som makthavarna vill visa den övriga världen och vi är absolut inte en stormakt, vi var kanske det en gång för flera hundra år sedan, vi var ett av Europas rikare länder ett antal år efter de två krigen då vi med hjälp av en viss neutralitet inte blev indragen i det direkta kriget, men vi är i nuläge både upphunna och omåkta av ett antal länder, så varför fortsätta och se Sverige som en stormakt, är det inte dags att skaka av sig det dåliga samvetet som ”vi” drog på oss för vad vi gjorde och inte gjorde under de senaste två krigen.

..utan snö, vilken besvikelse. Men, säger då en vän av ordning, vad är det vi firar den 24 december? Är det snön? Nej inte vad jag vet, i alla fall. Nej i mitt fall har julen haft olika innebörd allt efter min ålder. Under min tidiga barndom, eller åtminstone när jag fick förmågan att ta in information och ålder nog för söndagsskola, så var det Jesus födelse vi firade, dock i hård konkurens med Jultomten, och det är där vännen av ordning kommer in med sin fråga, vad har egentligen snön med dessa två personer att göra? Att den plats som vi hävdar är Jesus födelseplats var snöfri det kan vi till 100 % utgå från, eller åtminstone nästan för det finns inget dokumenterat om att det skulle ha varit snö på marken. Ja men tomten då, knappast eftersom han enligt myterna har sitt ursprung i byn Myra i södra Turkiet. Men jultomten då, tveksamt eftersom han är ett hopplock från bland annat Tyskland och USA, visst kan det förekomma snö där på många platser, men jag är tveksam till det där med att snön är ett måste. Våra infödda tomtar då de har då i alla fall snöanknytning, jo visst, men de tomtarna var inte speciellt snälla, de ställde, vad jag har läst mig till, ganska höga krav på sin ”hyresvärd”, och inte var de heller rödklädda men vitt skägg och en ordentlig ”kula”, nej vad jag har förstått så var de ganska små, grå och vresiga.

Nej den moderna tomten, alltså jultomten, han som kommer med julklappar till snälla barn, som egentligen snälla föräldrar betalat, han har tydligen sitt ursprung i något sydligare land och som är mindre snörikt än Sverige. Men det är i alla fall nu, med den moderna tomten, som snön kommer in i bilden och blir ett med Jultomten….han har nämligen emigrerat till Finland, noga räknat till Rovaniemi i norra Finland, och där finns det i alla fall stor chans till snö och därmed en vit jul.

Min relation till julen då, ja jag har nog gått genom alla faser, varit övertygad både om Jesus födelse och jultomtens existens, för att så småningom övergå i en mer realistisk syn på julhelgen som innebar ledighet, julstress med bak och matlagning och julklappsinslagning för att så mynna i en julafton med nära och kära där jag som dagens ansvariga ”tomtemor” snällt somnar i soffhörnan efter julklappsutdelningen.

Nu har även den perioden passerat, barnen har skaffat egna familjer med eget ansvar för stressen och barnbarnen är nöjd med att man skickar en slant till en julklapp, själv sitter jag i Spanien och njuter av lugnet och vetskapen om att barnen och barnbarn har det bra.  Den julklappen och min personliga julklapp, som gör mig otroligt lycklig, är att jag har fått uppleva ytterligare en julafton, att jag kan se tillbaks på ett år med samvaro och kontakt med barn och barnbarn, många glada minnen med besök av släkt och vänner här nere i Spanien och dessutom fått knyta nya vänner till min kontaktlista, så att nu få lägga ytterligare ett år, och dessutom numera enligt önskemål, ett helt snöfritt år, till mina drygt 70 tidigare, ja vad kan man egentligen mer önska sig .

GOD JUL  OCH GOTT NYTT ÅR!

..tur till Murcia och Ikeas köttbullar med efterföljande mjukglass. Nä, denna gång stämmer det inte riktigt, visst det blev den sedvanliga mjukglassen för mig men Runes efterrätt blev en helt vanlig varmkorv med bröd, friterad lök och saltgurka!!!! Förrätten bestod som vanligt för hans del av köttbullar med mos och för min del slopade jag som vanlig köttbullarna för en tallrik kycklingsallad, men vad vi missade var ”JULTALLRIKEN”, gravad lax, julskinka, sill och någon form av tunnbrödsrullar, ägg och en typ av potatis/grönsakskroketter. Detta såg vi först när vi var på väg ut, alltså efter köttbullarna, kycklingsalladen, varmkorven och mjukglassen, gissa om det sved att vi inte sett det tidigare och gissa om jag allvarligt övervägde att ta ett par rundor till i varuhuset för att sedan testa om det möjligen skulle gå att tränga ner innehållet på en jultallrik. Men tyvärr, jag insåg att det kanske skulle gå men att det inte skulle bli särskilt angenämt och troligen inte heller så delikat som jag inbillade mig. Men Rune kom med den fantastiska lösningen på dilemman, han konstaterade att det bara var den 3 december och att vi hade alla möjligheter att hinna hit en gång till före jul. Visst är han smart Rune, kanske kan det bli redan nästa helg, kan mycket väl ordna så att vi behöva mer värmeljus och servetter, om jag använder värmeljusen som enda värmekällan och servetterna kan jag nog ordna så att de är försvinnande odryga.

För övrigt är livet sig likt på campingen…nästan åtminstone, det känns lite konstigt att inte ha några familjemedlemmar här och inte heller några ”gamla” vänner kvar här för närvarande då Gunilla och Tommy åkte hem över jul och nyår. Visst har vi boulen, både tisdagar och torsdagar med i huvudsak svenska spelare och så Europaligan alla dagar utom söndagar så visst finns det möjlighet att fylla dagarna med aktivitet, dessutom ska man ju hinna äta, handla och helst också hinna ta siesta, faktiskt ett av de genuint spanska sederna som har varit otroligt lätt att ta till sig.

Dessutom har jag fått en stor och präktig ugn, visserligen efter en del tjat och påpekanden som t.ex., ”om jag hade en ugn skulle jag kunna baka lite bullar eller grädde pannkaka eller ugnssteka fisk”. Så nu är det upp till bevis, då jag nu har fått den, vilket också tar sin tid, tiden går fort här nere men det gör inte jag så jag behöver inte så mycket arbete för att fylla dagen.

..vad tiden rusar iväg. Borde det inte gå att lägga in en seriös protest mot tiden jäkt. Det måste vara orättvist att det ska vara så, för som gammal….gammal??? Jag??? Visst, men inte så gammal, nä det får räcka med att jag är en äldre person och tillika pensionär, och som sådan har jag slagit av på takten, inte för att jag egentligen vill utan det har bara blivit så, men tiden den bara fortsätter att skena, hur orättvist och okontrollerbart som helst. Vi kom hit till vårt vinterkvarter i slutet av augusti och nu är det slutet av november och dessutom första advent i helgen….vart har tiden däremellan tagit vägen, det här innebär ju att det är jul, inte i morgon och inte ens nästa vecka men med tanke på så fort dagarna går så är det inte många dagar kvar enligt min tideräkning där veckan börjar som sig bör med en måndag därefter är det torsdag, för då byter Lidl extraprisblad och så är det helg, däremellan är det inga egentliga dagar. Visserligen har man en viss struktur på veckans dagar om man hänger med på alla europaligans boulspel, för då är det bara den spellediga söndagen som man kan tappa bort, men den dagen har sedan barnsben varit ledig både vad det gäller skola och även för många vad det gäller jobb, dock inte för mig. Men söndagen har jag i alla fall alltid förknippat med fridag, det var den dagen man först gick i söndagsskola för att senare på eftermiddagen eventuellt, om man skött sig, fick biopengar för att gå på matiné på den lokala biografen, och som jag sa var söndagen den enda skollediga dagen under mina nio år i grundskolan.

Att tiden har rusat iväg här nere kan väl delvis bero på att vi har haft rätt många angenäma besök. Det började med att min svägerska och bror kom för ett fjortondagars besök i slutet av september och början av oktober och efter bara någon vecka kom Yvonne, som under många år varit vår campingvän och granne på campingarna, tyvärr kunde inte Gunnar vara med denna gång men vi hoppas att det kan bli besök här av honom vid något senare tillfälle. Runes dotter med familj kom så hit i början av november, för det som mer eller mindre blivit en glädjande hösttradition, och dessutom fick vi även hit Gunilla och Tommy redan nu under hösten i stället som tidigare först under vårmånaderna. Men nu är det bara Gunilla och Tommy som är kvar här men de flyger hem den första december och sedan är det väl bara tomten som vi kan vänta besök av….eller inte eftersom jag sedan många år har sagt upp bekantskapen med honom, jag tycker att han ställer stora krav på mig både vad det gäller jobb och ekonomiska krav.

Men vad som gör mig, om inte glad, så i alla fall nöjd är att jag har insett vad tydligen svenska politiker också har fattat eller ska jag kanske säga, att de hittat en nisch där de äntligen kan bli den stormakt som de så länge tjatat om att bli….nämligen det land i världen som har de flesta och absolut mest udda och totalt ogenomtänkta skatterna och skatteförslagen. Att föreslå och lägga skatt på tjänster, varor och för landet bl. a nödvändiga transporter ger möjligen lite mer i skattekassan men kostar desto mer i förlorade arbetstillfällen. Men visst vi blir en skatternas stormakt och tillika en dumheternas stormakt.

….eller noga räknat till natten, kommer min bror och svägerska hit för ett fjortondagars besök. Så nu är ordningen återställd, Det blev lite oordning i rutinerna då besöket uteblev förra året. Visserligen blir besöket lite tidigare nu än tidigare år, men hur det egentligen är med det beror väl på hur man ser det, jag ser det som tidigare på året efter som mitt år är uppdelat i före och efter månaderna i Sverige. Det innebär att egentligen har jag nyår någon gång i augusti eller i alla fall innan vi åker ner hit igen. I min skalle åker jag från en begynnande höst till en varm och blommande period, alltså mot sommaren. Visst har jag sedan i december både jul och nyår här i Spanien och även någon form av vinter, men den är kort och i regel med mer eller mindre sommarvarm dagar, även om nätterna kan vara svala, eller i mitt tycke kalla, men vem bryr sig för då sover jag. Vintern övergår i en helt ok vår efter ett par månader för att innan vi, i ”sakta mak” börjar dra oss hemöver mot Sverige i maj någon gång, det hunnit vara sommar under de sista månaderna vi är här. De ca 300 milen brukar ta ca 45-50 timmar, om vi inte gör något längre stopp, t. ex . i Moseldalen, innan vi är hemma i Sverige till sensommaren, hösten och nyår.

För att göra det hela enkelt så kan man dela upp mitt år i följande årstidsperioder, de tre månader i Sverige, juni, juli, augusti kallar jag sensommar och höst, då infaller som av en händelse också nyår, det är det nyåret som jag daterar händelser efter, alltså det som hände före detta nyår är förra året . September, oktober och november, då vi kommer hit till Spanien är sommarmånader, december är vinter med advent, jul och nyår, januari och delar av februari kan man väl också kalla vinter om man känner för det, men därefter kommer våren för att i mars övergå i försommar och full sommar i april, maj innan vi återvänder till Sverige och, just det….sensommar, höst och nyår. Denna indelning passar mig perfekt, flera somrar, en kort mild, snöfri vinter, en solig och varm och blomrik vår och en i regel rätt så angenäm sensommar och höst

Så alltså kommer min bror och svägerska i år under det som i min tideräkning är den första sommaren, normalt har de kommit under den senare sommaren eller i alla fall, det jag kallar försommaren. Nu hoppas jag att vi kan njuta av sköna bad i ett varmt medelhav, sköna strandpromenader i solen och varma kvällar, som vi har haft sen vi kom hit, då fleecejackan absolut inte har varit ett behov.

..är hösten här och vi får åka ner till Spanien igen. Nej, det är väl hellre så att de för min del gärna fått vara sommar några månader till. Visst längtar jag till Spanien men det är utan tvekan en ”hit” att få vara här hemma också. Att som vi bor nu, på gammalt hederligt sätt, i ”undantagsstuga” hos barnen är en ren vinstlott. Man har sitt eget boende men man har också tryggheten att de finns om det skulle hända ”gamlen” något lika väl som vi finns där vid deras behov.

Barnbarnen är ju som bekant ”grädde på moset” och om jag är moset så har mitt yngsta barnbarn under de senaste två månaderna ”skvätt” grädde på mig varje dag och de två gräddsniporna, Amanda och Timothy som bor kvar uppe i Skellefteå, har också med sina besök förstärkt moset med grädde. All denna grädde, eller mer troligt glassen, har inte varit positivt för formen…fel, det har varit positivt för formen, den har blivit klart rundare, men absolut negativt för självkänslan, men min doktor på hälsocentralen sa att jag var ”pigg”.

Men nu är det alltså snart september och vi är i princip klar för avfärd. Det har varit en udda sommar får man väl säga, inte vad det gäller vädret, det har väl varit i princip bra, lite kallt ibland men rätt så solig och väldigt lite regn, åtminstone här i Torestorp. Nej det udda har vi stått för själva, vi hade ju beslutat att sälja huset och husbilen om det var möjligt Vi kontaktade samma mäklare som varit engagerad när vi köpte eftersom de kunde man anta var rätt uppdaterad på husets plus och minus. Det var alltså en enkel sak, de kom konstaterade att vi gjord en hel del förbättringar, gav ett vettigt prisförslag och sände sin ”flygande” kameraman…ja det vill säga, mannen flög inte men väl kameran, för att föreviga huset både från backen och luften .

Under våren nere i Spanien hade vi kikat på olika bilalternativ om vi skulle göra oss av med husbilen som vi egentligen bara använde som transportmedel mellan Spanien och Sverige, onödigt dyrt.  Dessutom innebar det att vi hade tre bilar, husbilen, en spanskregad vanlig bil i Spanien och en dito svenskregad här hemma.   Vi sökte i hela Sverige, i första hand på nätet, efter en bilfirma som hade en bil som vi tyckte uppfyllde våra behov, alltså hade kula, fick dra minst 2000 kg, hyfsat ny, inte gått alltför mycket och var rimlig i pris. Det optimala för oss var ju om de också sysslade med husbilar, och vi hittade både bilen och firman bara ca 20 mil från oss i Fågelfors.

Så på bara lite mer än en vecka hade vi alltså sålt den lilla bilen, kontaktat mäklare och startat en försäljning av huset, bytt husbilen mot en vanlig ”gubbvolvo” och…. lagt in Rune på Oskarshamns lasarett. Börjar likna, ja va då? Rune avslutade vintern i Spanien med fjorton dagars inläggning på lasarettet i Torrevieja bara en månad innan slitjobbet med att riva och packa ihop vårt boende där och startade sommaren hemma med tio dagar på Oskarshamns lasarett ca fjorton dagar efter hemkomst. Så under tiden han var inlagd sålde jag huset, lovade utflyttning till ca en månad efter att köpet blev klart, hämtade hem konvalescenten och startade jobbet med att…packa och få huset i det skick som jag själv gärna sett att det varit när vi flyttade in, vilket det absolut inte var, fattar egentligen inte att vi inte då vände i dörren. Rune placerade sig i garaget för att sortera skruvmejslar. Nej så var det naturligtvis inte han tillbringade visserligen tiden i huvudsak i garaget men där fanns betydligt mycket mer än skruvmejslar att ordna med. Frågan han med vånda och sorg var tvungen att ställa sig och ta beslut om var… bli kvar i huset, kastas eller följa med oss. Enligt min bedömning så fanns det varken plats eller behov av dessa verktyg….åtminstone inte för mig.

Så vi flyttade ut den sista juni och drog sex mil söderut till Torestorp och min dotter och hennes familj. Rune har under sommaren etablerat ett förhållande med en kvinna i Oskarshamn som han ganska frekvent har träffat. Jag har också fått träffa denna kvinna och jag måste faktiskt erkänna att även jag gillar henne skarpt, hon är väldigt positiv och glad, vi kallar henne ”hjärtsyrran”.

För min del har det konstaterats att jag behöver hörapparat men att jag bevisligen inte kommer att få en denna sommar. Däremot bestämde jag mig för att få nya glasögon, så det har jag…men vad jag också har hade var på tok för högt tryck i höger öga, så då började karusellen för mig med upprepade besök för koll av ögontrycket och därefter flera besök på Kalmar lasaretts ögonmottagning. Nu droppar jag i ögonen varje dag och trycket är ok, så både Rune och jag har fått klartecken att dra till Spanien.

Så nu Spanien kastar vi loss och drar ner till Er.