Ainas blogg

..julafton passerat, och det gick lika förträffligt i husbilen som förra året i husvagnen, resultatet blev det väntade, för mycket mat, och i och med det slog min önskan in, nämligen att må skit dagen efter frosseriet. Varför önskar jag det, frågar sig kanske en vän av ordning, jo min förhoppning är att jag så småningom ska lära mig att inskränka antalet delikatesser på julbordet. I dag vet jag det och är helt inställd på att göra en förändring och troligen är det så ytterligare ett antal dagar. Eller åtminstone under den tid vi mer eller mindre tvingas äta av den överblivna julmaten. På julbordet var det en delikatess men efter att ha åkt ut och in i kylen ett antal dagar är delikatesserna rätt så bedagad. Att mer eller mindre tvångsmässigt äta dessa rester gör att det är lätt att benhårt hålla på att till nästa jul ska det göras en ordentlig inskränkning på antalet s.k. måsten på julbordet. Visst man skulle ju kunna slänga det som blev över, men att misshushålla så med överbliven mat finns inte i min agenda.

Om det bara handlade om mat, men nu är det ju jul så naturligtvis måste det även ingå både en hel del frukt och godis av olika sorter på julbordet, fy sjutton vad dåligt man kan må, eller åtminstone kan jag må riktigt illa, och inte beror det på för mycket frukt, nä inte är det den som är boven. Jag mådde så pass dåligt att jag föreslog Rune att vi skulle spara ”snasket” till nyår. Jag ska ärligt erkänna att om jag inte mått så illa skulle det nog inte varit aktuellt att spara det, nej då har vi nog satt i oss rubbet. Tyvärr är jag fullt medveten om att chansen att jag skall göra någon större inskränkning i julbordets måsten till nästa år är väl inte speciellt stor, men att jag vet med mig att jag kommer att må pyton på juldagen kanske man kan kalla ett fall framåt men tyvärr lutar det väl åt att jag istället för att göra något åt anledningen till illamåendet har jag accepterat att det är så.

Men nu är alltså julen mer eller mindre över så nu har vi bara nästa fallgrop på matfronten kvar, nämligen nyår. Men nyår har egentligen inte lika många måsten vad det gäller vad som ska finnas på bordet så i det fallet tror jag att vi ska klara oss bättre, men visst det handlar väl även då om en hel del godis och annat slisk och så ska ju det nya året skålas in i ”fuskskumpa”, personligen tycker jag det går lika bra med en fifty-fifty blandning av Sangria och Cola eller bara Cola. För att göra det ytterligare enkelt så avstår jag gärna det mesta av nyårsmenyn och nöjer mig mer än gärna med en icke föraktlig portion god och ”närande”…… GLASS.

När vi väl har tagit oss genom jul och nyårsfrossandet kommer den period då jag på allvar börjar fundera över olika mer eller mindre vegetabiliska dieter. Men tack och lov så innan jag gått igenom ett antal olika alternativ så har det också gått ett antal veckor och jag har återgått till vardagens gamla inkörda förenklade rutiner och då framstår alla de olika dieterna som både komplisserade och onödiga. Dessutom hur ska jag hinna hålla på med sådan avancerad kokkonst mellan boulepassen.

… och Sverige har startat en ny häxjakt, denna gång är inte häxan feminin nej nu är det männen som får agera häxor.

Visst jag håller fullständigt med om att det inte är tillåtet att sex- trakassera kvinnor, inte män heller för den delen, vilket helt visst kan förekomma, se bara på hur illa homosexuella personer/par har behandlats och fortfarande kan råka ut för. Att dessutom gå media till mötes och hjälpa skvallerpress och även de som kallar sig ”seriösa morgontidningar” att öka upplagan genom att dra allt till offentlighet, även om det som hänt ligger många år tillbaks i tiden. Jag svårt att förstå hur det kan hjälpa den som känner sig kränkt att må psykiskt bättre. Hur mycket av alla dessa kränkningar är egentligen sanna, hur många är bara ett sätt att hämnas, inte en sexuell kränkning utan en kränkning av personens ego, på grund av bristande intresse hos mannen trots flera uppenbara raggningsförsök. Eller om jag är den enda bland mina vänner som inte blivit utsatt för sexuella kränkningar måste det ju betyda att jag är oattraktiv, alltså ”vips” har jag också kränkningar att berätta om. Jag frågar mig varför inte detta togs upp när det hände och inte nu, i många fall ligger händelserna många år tillbaks i tiden. Jag har svårt att tro att den som känner sig drabbad och därför mår psykiskt dåligt mår bättre av att det tas upp i tidningar och på TV, det finns mer professionell hjälp att få och dessutom finns det en stor risk att det även drabbar helt oskyldiga.

Har man någonsin tänkt på att dessa utpekade män numera kanske har familj och barn i varierande ålder, har massmedia och för all del även den kränkta kvinnan tänkt på vad konsekvenserna kan bli för dessa helt oskyldiga som blir inblandad i denna häxjakt. Att massmedia inte tar på sig något ansvar det vet vi eftersom de alltid kan skylla på att det finns ett ”nyhetsvärde” i detta och att allmänheten har rätt att få veta, nonsens och ytterst tveksamt, men skulle jag om jag var den som angav någon må bättre om jag samtidigt vet att jag har orsakat att ett barn blir mobbad, eller att barnet i fråga hamnar i ett självskadande beteende, som i värsta fall, slutar med suicid.

Nej, håll denna häxjakt utanför offentligheten håll den där den hör hemma, mellan den drabbade och den som är orsak till det psykiska lidandet, lämna barnen utanför, de kan på sikt drabbas trots allt, om det som skett splittrar familjen.

Så vad jag vill säga är…Nej det är inte acceptabelt med sexuella kränkningar vem som än drabbas, men det är inte heller acceptabelt att man i sin iver att få upprättelse utsätter barn för onödigt lidande. Den drabbade är i de flesta fall vuxna, i regel väl fungerande personer, som borde kunna komma till en bättre lösning än att gynna massmedia med ”nyheter” i denna häxjakt.

…att funderar på om flertalet av våra politiker som vi, tyvärr måste jag säga, gett mandat att styra och ställa i vårt land, att ta viktiga beslut, inte sällan beslut, måste jag säga, som jag personligen har svårt att se kan gagnar landets hela befolkning, Ofta får man intrycket av att de blivit kvar i barndomens sandlådemiljö bara med den skillnaden att sandlådan nu blivit en storstad som de fortsatt att leka i, att det finns större områden utanför den ”sandlådan” som också har befolkning och som blir förlorarna om vissa förslag som gäller vård/omsorg, skola och kommunikation/transporter blir verklighet det verkar de inte ha en aning om. Jag kan visst se att vissa större städer skulle klara sig rätt bra utan t.ex. transporter med egna bilar, i dessa städer är den kommunala transportmöjligheten ofta rätt så bra utbyggd. Dessutom är det i dessa regioner de vill hårdsatsa på utbyggnaden av infrastrukturen, men hur större delen av Sverige ska kunna leva vidare utan möjlighet att med egna bilar ta sig mellan olika platser, t. ex till arbetet, vårdbesök eller till fritidsaktiviteter för barnen, på den frågan har jag aldrig fått något bra svar eller att det kommit med ett realistiskt och genomförbart alternativ.  Vad jag vet så gör varken tandläkare eller läkare hembesök, tveksamt om det sker ens i ytterst akuta fall, även om de är betydligt närmare än närmaste tillgängliga ambulans, och att någon form av lektant eller idrottstränare skulle komma hem och leka/träna mina barn är nog också otänkbart. Förresten hur ska de kunna komma till oss de har väl samma problem med transporten om bilen blir förbjuden i Sverige.

Men det är klart nu är det ju bara bensin och dieseldrivna bilar det är frågan om el-bilar torde väl bli det enda alternativet då. Men då kommer man osökt in på strömtillgången, med nedläggning av kärnkraftverken och tveksamheten till vindkraft så vad är då alternativen i nuläge, ja en total utbyggnad av alla fredade älvar är ju ett alternativ eller varför inte, likt strutsen, stoppa huvudet i sanden och köpa el från utlandet ofta producerade i koleldade kraftverk eller från kärnkraftverk.

Vad jag inte heller förstår är hur det kan bli bättre miljö om man chockhöja skatten på något som vi inte klarar oss utan, eller till och med så fort som möjligt förbjuda, som ett visst partis ”högsta höns” anser vara den enda fråga som är värd att föra och diskutera, men borde man inte ha ett seriöst och genomförbart alternativ innan man pratar om att förbjuda något som större delen av Sveriges invånare är beroende av för sitt uppehälle. Ett första alternativ till bättre miljö på våra svenska vägar vore väl att se till att alla transporter går med samma krav som gäller för svenska åkerier vad det gäller miljökrav och säkerhet.

..och mänskligheten på väg….mot sin egen totala undergång månne? Jag kan inte finna annat att vi i nuläge hotas av två makgalna inte fullt tillräkneliga personer som, tyvärr måste jag säga, fått makten att leda sina nationer. Den ena en diktator i ett land som trots fattigdom och svält bland sina miljoner fattiga medborgare föredrar att satsa på att utveckla militära vapen i forma av kärnvapen och raketer som kan bära dessa. En diktator som verkar frossa i de möjligheter som om dessa vore ”leksaker” som tillverkas bara för hans höga nöjes skull, och som han gör allt för att skrämma alla som han anser vara landets fiender med, i första hand då USA. I USA sitter tyvärr en, om inte diktator, men i alla fall en som i vissa lägen uppvisar tydliga spår på diktatorsfasoner, en man som visat prov på både narcissistiska drag och impulsivitet, som därtill vid ett antal tillfällen sagt sig inte vara främmande för att använda kärnvapen om han anser det nödvändigt. Visserligen handlade det då om att använda den typen av vansinnigheter långt från sitt eget land och var inget som man då trodde kunde vara något han verkligen övervägde, dessutom räknade man med att han i alla fall hade erfaret folk runt sig som säkert skulle kunna få honom att inse vad det skulle innebära. Tyvärr verkar han inte vara mottaglig för goda råd , nej de personer som har framfört sådana förslag till honom har ganska omgående blivit ersatta, visserligen har de i alla fall fått behålla livet vilket inte de fått som har haft en annan uppfattning än Nordkoreas diktator Kim Jong-Un

Tyvärr är vi inte där längre. Nu har de verbala hoten plötsligt fått en kuslig och för hela världen ytterst ödesdiger situation, nu handlar det om att USA som land är hotat på hemmafronten, och då är frågan vad gör en ledare i den situationen, vad gör Trump? Trycker han på knappen, ja inte är det uteslutet. Nästa fråga är vad gör Nordkoreas diktator, nu när USA och Sydkorea har beslutat om någon form av militär aktivitet mot Nordkorea, tycker han att det är bättre att förkomma än att förekommas och har de i nuläge kapacitet för detta, och vad gör Putin i ett sådant läge. Varför och hur kan det komma sig att de farligaste personerna ofta hamnar på höga poster, där de har möjlighet att idka maktmissbruk och diktaturfasoner?

…lyckades vi hålla vår planering. Våra ambitioner när vi startade var att ta det mycket lugn, eller åtminstone relativt lugnt, under vår resa hit till Lo Monte, men icke så. Tre dagar, som vanligt alltså, tog det, startade fredag mitt på dagen och landade här på campingen måndag runt tretiden och var på tomten med husbilen redan samma afton, trots behov av hjälp med att avverka lite ”skog” eller åtminstone en del grenar. Varmt som bara den kan man säga, eller åtminstone i förhållande till den värme som Sverige bjudit oss på i sommar var det. Skönt att vara här men fy vad jag gruvar mig för kommande dagars jobb. Jag trodde att förra vårens jobb med att bygga och få allt på plats var ett avslutat kapitel men icke så. När vi åkte lämnade vi det mesta på plats, visserligen rev vi tältet vid husvagnen och flyttade partytältet men allt övrigt stod som vi skulle ha det när vi skulle vara här igen. Så är det alltså i nuläge icke, vi har inte längre någon husvagn, nej nu handlar det om husbil igen och inget av det som vi lämnade står på rätt plats. Alltså i stället för att bygga upp måste vi först riva ner, flytta undan allt löst, bord, stolar, skåp, tvättmaskin och inte minst golv under de olika tälten, tack och lov bara två tält med golv, men dessutom fick vi ytterligare ett golv av några vänner som skulle avsluta sitt campingliv och i stället hyra lägenhet, det golvet ska så småningom in i partytältet. Kan väl också säga att arbetsdagen är enligt spansk sed uppdelad i förmiddag, lååååång siesta och så lite kvällsjobb, för än har jag inte vant mig vid värmen och vem kan eller vill jobba om det är mellan 40-45 grader, visserligen i solen men det är ju tyvärr där jobbet finns.

Så var läget på måndag kväll och tisdag blev inte heller så betungade, vi åkte för att skaffa saker vi behövde för att koppla ett nytt avlopp, lite virke hos ”flickorna” på General Store och så Lidl för att handla färskvaror och vatten. Vårt Lidl finns inte mer, nej nu har vi ett hypernytt och stort Lidl, typ Ica stormarknad eller COOP, det var alltså ett nytt Lidl som var under uppförande innan vi åkte i juni och vi hade många teorier om vad som skulle dit men Lidl fanns inte med på den listan.

Onsdag morgon började med stora ambitioner och visst, vi fick väl ganska snart inse att vi har passerat den effektivaste arbetsperioden i ens liv men vi fick i alla fall undan alla saker som stod i vägen för vårt jobb och vi fick även ut ett golv, matta på det golvet och upp tältet samt tvättmaskinen på plats. Därefter tog energin slut och påfyllning i form av mat kändes nödvändig. Vi fick också besök av vår ”internetkille” så nu är vi uppkopplade och på banan igen. Just nu handlar det om den lååååånga siestan för att så småningom ta ställning till om den ska få övergå i ledig kväll.

…vårt sommarlov eller semester, eller vad man nu ska kalla våra månader i Sverige, att var slut. En sak är då säker jag kommer inte att skryta över det svenska sommarvädret när det är som det varit i sommar, t ex hade vi bara fyra (4?) grader plus förra natten, det är alltså ungefär vad vi av och till har på nätterna de 2-3 så kallade vintermånaderna i Spanien. Nu är det väl inte det Svenska sommarvädret som lockar utan det är att få träffa barn och barnbarn i första hand och dessutom hinner vi göra nödvändiga besiktningar av både bil och oss själva.

Rune har ju ett ”standardproblem” sedan ca 4 år, pumpen, alltså hjärtat, denna sommar har det inte blivit några bakslag vad det gäller detta så Rune har efter koll både på Vårdcentralen och hjärtavdelningen på Oskarshamns sjukhus blivit förklarad rätt så ok och i skick att åka till Spanien, ny koll nästa sommar. Jag har väl också fått klartecken vad det gäller att åka till Spanien för mina problem är väl inte av den arten att man kan kalla dessa för livshotande. För två år sedan ansågs min hörsel vara så usel att den läkare jag då träffade ifrågasatte om jag kunde höra min ”min man och mina barn” så illa ansåg hon att det var. Alltså blev det frågan om hörapparat. Detta var inget som skulle hinna ordnas under den tid jag var kvar i Sverige men det skulle prioriteras till sommaren efter, alltså förra sommaren. Men icke, jag hörde inte ett pip om någon hörapparat, nej det enda pip jag hör står öronen själv för, jag har ju min ständiga polare, den där tinnitus. Han, för det är en han, har jag väl, om inte accepterat, så i alla fall vant mig med, utom de dagar då han får för sig att han är en kyrkklocka. Alltså om öronen och hörapparat är det tyst men nu är det ögonen som spökar. Jag beslutade förra sommaren att göra en syntest och eventuellt skaffa nya glasögon. Själva testen gick bra men resultatet var mindre bra, jag hade för högt tryck på ett öga, det blev att göra om testen ytterligare två gånger med en veckas mellanrum och om det var fortsatt högt ytterligare koll på Kalmar ögonmottagning, och så blev det. Nu var det lite panik för detta hände bara en dryg vecka innan vi skulle åka till Spanien. Resultatet av testerna var fortsatt negativa så ögondroppar sattes in och en slutgiltig koll gjordes bara någon dag innan vi åkte och medicinen fungerade.

Nu visade det sig att jag hade problem med just den medicinen så hela vintern har jag sett ut som jag har haft det jobbigt, tårarna rann och ögonen var röda och kliade vilket gjorde att jag ständigt var svullen runt ögonen, men trycket var bra de gånger jag kollade. Nu har jag samma droppar men utan konserveringsmedel och dessutom ytterligare trycksänkande ögondroppar, visst jag är fortfarande röd i ögonen men det kliar inte och det rinner inte tårar hela tiden. De röda ögonen får jag väl stå ut med för det är en av biverkningarna åtminstone vad det gäller de nya dropparna, tyvärr ska jag bara ta de dropparna i ett öga vilket är synd för nu går jag och väntar på nästa biverkning som kan vara att ögonfransarna blir längre och tätare. Alltså hellre röda ögon än att bli blind och så får jag väl se fram emot ett öga med långa täta ögonfransar.

I dag onsdag, i morgon torsdag och så fredag…då börjar vi nog så sakteligt dra mot SPANIEN och värmen.

..något tidigare tillfälle berättat om kampen mellan min dator och mig, eller mina datorer och mig. Trots att jag med jämna mellanrum bytt dator så har kampen inte för den skull blivit mindre eller snällare. Är det då jag, ägaren av datorerna, som är problemet, jag är ju av naturliga själ densamma, alltså inte utbytbar…Nej, tänk inte ens tanken, för även om de anser sig smartare än vad jag är, vilket jag absolut inte förnekar, det är ju bland annat därför jag har dessa apparater, men då jag tycker mig höra ett fnitter från dessa och jag är säker på att om det vore möjligt skulle de peka finger bakom min rygg, så ska de veta att det är i alla fall jag som har det vassaste vapnet i detta krig, nämligen förmågan att strypa energitillförseln…jag drar helt resolut ut kontakten. Visst, den kan fortsätta och fnittra och göra narr av mig för den har ju sitt batteri, men lika visst är att den kommer i alla fall, om inte plågsamt, så sakta och säkert att tyna bort och dö.

Vad vi också har bytt är bil, en Volvo blev det. Volvo har jag kört tidigare så att så långt var det väl OK, men vad jag inte hade tidigare i min bilar var, just det….en DATOR. Nu börjar jag verkligen fundera om det är något med mig som triggar igång datorers förmåga att vara besvärliga, för vi hade inte kört många mil innan den meddelade att ”nu är det tid för service, kontakta din verkstad”. Nä kan inte vara sant, en koll i serviceboken visade att den var servad. Kontakt med bilaffären och fick svaret, ingen fara de har väl bara glömt att nollställa, de kan de fixa på en märkesverkstad, jaha ja men nu var det en bit dit från vårt krypin, vi får tar det vid tillfälle, kan säga det kom inget tillfälle vi vande oss med det meddelande och bilen ”vande” sig med att vi tryckte bort det. För att genomföra bilaffären som inte var helt enkel, eftersom vårt inbytesobjekt var en husbil, var vi tvungen åka ca 20 mil enkel resa så på hemvägen tänkte vi stanna till i Växjö för lite snabbkäk, och då kom nästa icke önskvärda meddelande från datorn ”låg nivå på batteriet”, var även detta ett skämt från datorn så ska den veta att vi inte uppskattade det. Vi tog oss hem utan ytterligare krismeddelanden och naturligtvis sattes bilens batteri omgående på laddning, vilket vi fortsatte med under många veckor. Jag funderade ibland om det blivit fel vid levererandet av den här bilen och att det egentligen är en elbil, men det stämmer inte heller för den kräver även diesel för att fungera, och jag vet inte om Volvo XC70 finns i elbilversonen.

Nu har vi i alla fall haft bilen i snart ett år, vilket enligt min uppfattning är i princip lika länge som jag velat bli av med den, ingen bil jag varit inblandad i har så totalt fått mig att tappa intresset för att köra, jag som verkligen inte hade något emot detta tidigare, nej tvärt om, jag körde ledigt mellan 2500-3000 mil per år, och det var i stort sett bara vad jag kallade kortkörningar, ca 10-20 mil per resa. Ja, ja det var då det, när jag hade min Toyota, ingen dator där inte som kom med kryptiska meddelande, och ville jag veta något om bilen och om hur den skulle skötas så var det bara att kolla i instruktionsboken, jag kunde både byta lampor, skifta däck, fylla på olja om det var nödvändigt, kolla glykolhalten o spolarvätskan och till och med, efter att ha kollat med killarna på verkstaden, avfetta och högtryckstvätta motorn, saker jag tyckte var ganska nödvändiga att kunna och dessutom trevliga att göra. Jag hörde aldrig att den skrattade åt mig om jag inte riktigt förstod allt, möjligen rapade den lite diskret efter de olika påfyllningarna jag gjorde, vi var helt överens och i nivå med vad jag själv kunde göra. Volvon skulle troligen, på order av datorn, försöka hugga efter mig om jag öppnade motorhuven och sedan fnittra länge åt mig när jag i panik slår igen den. Däremot har den inget emot att jag tvättar och städar den inte heller hörde jag något negativt från killarna på verkstaden här nere som servade den, dessa saker får mig att ana att det är hos datorerna i mitt liv som jag av någon outgrundlig anledning triggar igång vissa negativa egenskaper, tyvärr tror jag att jag även har börjat ha ett negativt inflytande på Runes dator också, den gick bra ända tills jag började se TV via den datorn.

..plats på Camping Lo Monte, ja det var vi ju redan tidigare också, men nu på den nya platsen, den där vi får stå hela året. Alltså tillbaks på årsplats, inget tjafsande med packa ihop och draga vidare, för att sedan göra samma procedur till hösten när vi kommer tillbaks….fast då i omvänd ordning så klart, upp med allt igen.

Resan från att vi tidigare hade en årsplats här har gått via köpa hus i Småland, sälja huset i Småland, anmäla intresse för årsplats på campingen igen, vilket såg mörkt ut, tyvärr, besluta att dra hem husvagnen och i stället hyra bungalow under de månader vi är här, för att slippa slitet med att riva hela ”cirkusen” och sedan upp med det hela när vi återkommer några månader senare.

Ja där var vi när vi kom hit i september förra året. Eftersom det var klart med hyra av bungalow till hösten 2017 kändes det inte fullt så jobbigt att få alla saker på plats…..husvagn där, köksvagn där, bilplats där, partytält där, allt noga planerat och helt efter mina på datorn gjorda ritningar. Entretält till husvagnen, tältet till köksvagnen och Runes Servicetält kom på plats utan större problem trots att det var 54 grader varmt i solen så jag lovar att det var ”blidväder” under tältduken. Men som sagt var, allt kom på plats, vatten och avlopp kopplades inom bara någon dag, visst kan jag väl erkänna att det var en något förenklad uppbyggnad eftersom vi bara skulle vara de nio månader vi bokat och visst kan också vetskapen om att detta slit gjorde vi troligen för sista gången ha bidragit till att det gick förhållande vis lätt att få allt i hyfsad ordning.

Allt ansåg vi var fixat och klart för fortsättningen här tills vi fick ett meddelande om att Franc ville prata med oss. Jaha vad har vi nu gjort eller inte gjort….visst är det typiskt svenskt att genast ifrågasätta vad man har ställt till med, att ta på sig någon form av dåligt samvete och ansvar för något som man egentligen inte har någon aning om vad det är som skett eller vad det egentligen handlar om. Naturligtvis var det inget i den vägen, nej Franc ville bara veta om det var klart från vår sida att vi ville ha en bungalow för kommande säsong och om vi i så fall fått veta vilken, den plats vi stod på kunde vi inte få till kommande vinter. Vi bekräftade bungalowhyrningen men också att vi i inte visste vilken. Vi fick veta vilken det handlade om och vi fick också detta bekräftat på ett ”hyreskontrakt”.

Jaha, så var det då skriftligen klart också och definitivt, trodde vi. Men icke så, efter ca fjorton dagar stod vi åter inför, om inte Pontius Pilatus så inför the boss, Franc. Nu var det så att de som för närvarande hade den bungalow som vi blivit tilldelad till hösten, de som sagt upp hyresavtalet för att de aldrig skulle komma igen, nu hade ändrat sig, nu när de troligen inte kunde få någon bungalow och absolut inte den de för närvarande bodde i. Enligt Franc så hamnade ”tanten” i någon form av kris, och bara grinade, och mannen var också lätt desperat. Men sa Franc att det var inget som egentligen kunde påverka oss eftersom vi hade enligt kontraktet tillgång till den bungalowen.

Jaha ja, tyvärr har jag både samvete och empati och naturligtvis triggade detta igång båda. Vad gör vi nu då, kanske ingen bungalow och inte heller den plats som vi stod på, en annan plats naturligtvis men var och hur stor. Franc förstod att vi kunde tänka oss avstå om han kunde erbjuda något vettigt i ställe, och han kunde verkligen det, en…… ÅRSPLATS!!!

En årsplats igen och därtill jättebra till, visserligen en aning mindre än de som vi haft tidigare, men det ska gå. Nu blev det väl inte heller den platsen eftersom tanten som hyrde den vägrade släppa den om inte hon samtidigt fick sälja allt som stod där. Detta var verkligen inte vårt problem hade Franc lovat oss, så vi log bara snällt mot damen och meddelade att vi var inte intresserade av hennes husvagn.

Nu är vi i alla fall etablerade på en ny plats, inte den plats med damen som vägrade släppa tomten utan att man köpte allt på den utan granne med den, en tomt som är ett strå vassare än hennes. Och vad det gäller den tomten så inte fick hon sälja sin husvagn, tomten är tömd och husvagnen dragen till Belgien.

Flyttningen till den nya tomten gick otroligt bra, med hjälp av dottern och mågen flyttade vi husvagn och köksvagn under deras näst sista dag av deras besök här, det övriga tog vi själva, så på ytterligare en dag var tomten vi lämnade tömd och städad. Tur var att det gick så fort för dagen efter när jag vaknade på morgonen hade jag från att känt mig rätt ok och betydligt yngre än mina 74 år som prästbetyget påstår jag blir i sommar, nu blivit radikalt mycket äldre, typ….+ 100, ryggen hade totalt kraschat, funderade till och med om jag inte ådragit mig ett spontat åldersrelaterat brott på ett antal ryggkotor. Så var tack och lov inte fallet, om det var så har de i alla fall även spontat läkt, eftersom det är mycke bättre i nuläge, även om det inte är helt ok, men vad kan man egentligen begära, jag får nog börja inse att när man är ålderspensionär är man inte längre att räkna bland de yngre.

Så i nuläge är vi väl förankrade på en toppenplats, kommer och far när vi vill, ingen större procedur för att stänga till och åka härifrån några månader, de månader vi är i Sverige och invaderar dotterns familj i……SMÅLAND.

.. att det är ansvarsmedvetet och humant av kända personer i Sverige att ställer upp för flyktingbarnen, även om det inte i egentlig mening handlar om flyktingar, men vad som irriterar mig som ”gammal” svensk kvinna, pensionär sedan ganska många år efter ett arbetsliv inom vården, är att aldrig, mig veterligt, någon av dessa kändisar, med antagligen rätt så höga inkomster och ofta någonstans i mitten av livet, ser vad som sker med den s.k. svenska välfärden, måste de själva hamna i den situationen att de blivit beroende av välfärden i samhället? Tyvärr har deras röster i det läget förlorat sitt nyhetsvärde och genomslagskraft, då har de förmodligen samma förmåga till att förändra samhället som vi andra ”gräsrötter” har.

Enligt en skribent så har Sverige råd att återgå till den humana flyktingpolitik vi hade tidigare, jag ställer mig då frågan, har vi det? Tydligt är att skribenten i detta fall är betydligt bättre insatt i Sveriges finanser än ”vanligt folk” och det kan jag väl acceptera men tydligen har denna person betydligt mer vetskap i ämnet än många i regeringen. Eller kan det vara så att skribenten har helt missat att vi i Sverige inte längre har råd med grundläggande sociala rättigheter i välfärden, välfärden som vi alla har betalat för genom våra skatter.

Vi har inte längre råd med en säker och för alla tillgänglig förlossningsenhet, ett problem som drabbar glesbygden och då kanske i första hand Norrland med långa avstånd, och särskilt vinterhalvåret  med snö och kyla, vi har inte längre råd med en väl fungerande skola för våra barn och ungdomar, inte heller har vi råd med en human äldrevård, i en debattartikel kan man läsa om flyktingungdomar som tar sitt liv på grund av den situation de befinner sig i, beklagligt och ytters onödigt håller jag med om, men har denna skribent någonsin funderat över hur många gamla det är som tar sitt liv på grund av den situation de befinner sig i, troligen inte och dessutom vet jag att mörkertalet är relativt stort, självmord bland åldringar ger inga rubriker, och vad som nu också skrotar på grund av den kostnad det innebär är att ge stöd i form av assistans till familjer med barn med varierande grad av funktionshinder.

Att polisväsendet går på knä har troligen ändå gått fram till de flesta eftersom det är ett problem som drabbar alla oberoende av ålder och status i samhället, att gängkriminaliteten är ett stort problem i många städer, att skjutningar och knivmord har ökat drastiskt och att risken för att man som helt oskyldig kan hamna i farliga situationer det ger i alla fall rubriker i massmedia. Att en del av anledningen till detta är just bristande ekonomi i den svenska budgeten har vi också tydligt blivit informerade om .  Visst har polisen fått ökade ekonomiska resurser men inte i den omfattning som tydligen skulle behöva tillskjutas för att täcka kostnaden för att utbilda det antal poliser som man behöver för att uppnå en möjlighet för polisen att komma till rätta med laglösheten, i första hand, i de mest kriminella och farliga städerna.

Som jag och många med mig ser det så, visst vi ska verkligen hjälpa, stötta och ta hand om flyktingar från krig och terror, antingen här i Sverige, eller om det finns möjlighet i hemlandet, genom sjukvård, skolor och återuppbyggnad av landet, men vi måste också se och ta hand om de som, föds, bor och verkar i Sverige, de som har byggt upp landet, de/vi som har rätt att ställa krav på vår rätt till välfärd……trots att vi inte är flyktingar.

..ena så är det ….ja vad då?  Det andra naturligtvis, det andra som, åtminstone i mitt fall, och många med mig, handlar om det som troligen kallas ”det första könet” eller den starkaste, alltså mannen. Kvinnan har väl alltid räknats som den svagaste och klassats som det andra könet. Ja inte stör det väl mig egentligen för det innebär ju också vissa fördelar, man kan så att säga dra fördel av sin ”svaghet” eftersom svaghet i mannens värld i regel handlar om fysisk svaghet. Den fysiskt friske mannen är en He-man, en absolut tillgång när det gäller tyngre kroppsarbete, men ingen kan heller bli så totalt utslagen av ganska vanliga och mindre allvarliga åkommor. Konstigt nog så blir denne slagne hjälte som blir däckad av smärre åkommor en riktig kämpe när han drabbas av svåra och allvarliga, ja ofta rent livshotande åkommor. Vi, det så kallade svagare könet då, ja vi lunkar på, vi har våra svackor, men de är inte så djupa så länge det handlar om de vanliga åkommorna, lite förkylning, lite ryggvärk, lite artroser här och där, visst klagar vi, och visst får vi medlidande av den starke och uppmaningar om att ta det lugnt, ta en tablett, lägg dig och vila, och visst ska vi göra det men vi ska bara göra det och det och det före, därefter ska vi vila. När vi har gjord allt som vi skulle innan vi kommer oss till att vila….ja då är det kväll, och den där tabletten kan jag lika gärna spara till nästa dag om det är lika illa då får jag väl ta den då.  Men jag antar att när det verkligen gäller, när åkomman är så allvarlig att det handlar om liv eller död är det nog ingen större skillnad mellan starka och svaga, då vill man nog kämpa och då är man nog tacksam för all stöttning och medicinsk hjälp man kan få.

Vad det gäller Rune är han inget undantag i de fall jag ”talar” om, han har under de senaste tre åren varit ordentligt däckad vid tre tillfällen, om inte akut livshotande, så i alla fall ordentligt allvarliga tillstånd. Det började för tre år sedan med en Bypass operation som fick en del komplikationer i rehabiliteringsfasen och tyvärr även återkommande problem med hjärta och lungor. Sjukdomstillstånd som utan tvekan gett dödsångest, i den akuta fasen, men han har aldrig i de lägena klagat eller lagt över ”ångesten” på mig, nej det har jag fixat helt själv, Rune har med medicinsk hjälp och eget ansvar kämpat sig genom. Han har även efter de akuta faserna fortsatt att ta eget ansvar för fortsatt förbättring, vilket jag är mycket glad för.

Jag vet inte riktigt om allt detta har stärkt Runes ego så mycket att han nu har dragit på sig en i gamla tider typisk aristrokatåkomma, nämligen portvinstå, och det utan att ens ha druckit portvin. Han har alltstå drabbats av gikt och jag lovar att han har ont, jag har aldrig själv haft något liknande men när jag läser om symtomen så …ja jag blir inte avundsjuk. Nu visar det sig att det är många som har haft eländet.  Av förklarliga själ kan Rune inte vara med och spela boule nu så när det ifrågasätts vid boulspelet var han håller hus och jag säger gikt får jag i många fall ett svar typ…åååå, fy sjutton det har jag haft också, man vill bara amputera foten.