Ainas blogg

… anammat spanska seder fullt ut, jag har tagit siesta. Ja till och med var det på rätt tid, mellan kl halv tre och fyra på eftermiddagen sov jag djupt. I dag var dagen då allt stämde, långfredag, dagen då allt skall stå stilla, vädret, varmt men inte så gassande sol, den ackumulerade sömnbristen som han i fatt mig och som jag i dag var beredd att bejaka, så jag meddelade Runa att jag skulle vila en stund, Jag vaknade alltså efter ca en och en halv timme med att Rune stod och titta på mig och oroligt frågade om jag var sjuk.

Nej sjuk är jag inte och att sova siesta är väl inte heller synonymt med att vara sjuk för då är stora delar av den spanska befolkningen sjuk under ett par timmar på dagen. Jag kan väl delvis förstå Runes fråga för det hör inte till vardagen att jag sover på det här sättet och inte heller så länge som i dag. Om det sker brukar det röra sig om en kvart eller max en halvtimme i solstolen men det har liksom inte varit möjligt de här senaste veckorna, bl. a för att det inte funnits tid till detta, ni vet att som pensionär har man tidsbrist, det är mycket som ska hinnas, och dels har vädret inte varit det rätta, det har varit på tok för varmt att sitta i solen och sova. Tidigare var luftemperaturen sådan att det var skönt när solen gassade men nu efter ca 5 minuter är man beredd att ge upp och flytta i skuggan men så kommer tack och lov en svalkande bris och man blir kvar, men sova går inte när man ständigt är beredd att fly solen.

I dag tog jag ingen chans jag lade mig inne i husvagnen och sov, sov och sov. Jag tror att jag var vaken vid ett tillfälle och konstaterade att….vad kan jag inte påminna mig troligen han jag aldrig komma till punkt utan somnade om. Att jag var så trött i dag är egentligen inte något som aldrig hänt tidigare, nej det är faktiskt inte särskilt ovanligt eller underligt, vi gör rätt sena kväller och på den senaste tiden har det blivit ännu senare, kan nog säga att vi sällan landar i sänghalmen före halv ett på natten och eftersom jag av naturen är morgonpigg så börjar jag ofta dagen vid halv sjutiden, och det brukar jag säga ger mig ca en halvtimmas sömnbrist varje natt så med jämna mellanrum tar naturen ut sin rätt och jag får betala tillbaks några timmar men jag brukar återställa dessa med att göra en tidig kväll i stället. Det anser inte Rune vara liktydigt med att jag är sjuk på något vis, men att jag sover på dagen är tydligen ett sjukdomstecken tror han. Att han kan lägga sig en stund mitt på dagen eller sitta i solstolen och sova har däremot inget med eventuell sjukdomsbild, men det är klart han sover naturligtvis inte, nej inte han inte, trots att han både snarkar och är helt omedveten om vad som händer runt om honom.

Men jag kan i alla fall meddela till de som tycker som Rune, att om jag varit sjuk så är jag frisk och kry igen.

…försöka få ner några ord om vad som händer här på campingen, vet bara inte var jag ska börja och vad jag ska skriva om. Spontant kan jag nog inte känna att det hänt så mycket, men….visst det har hänt en hel del. Själva campingen har exanderat rejält, många nya och… stooora platser har det blivit, även ett nytt servicehus är under uppförande, snart klart antar jag. Även om det redan har blivit fler platser och fler är på gång så är det fortfarande lika svårt att få en plats utan att boka i god tid. Visst kan man chansa, och tydligen gör ganska många det, men många får vända ”vid dörren” som man säger. Plats för en eller ett par nätter brukar nog i de flesta fall gå att ordna men för någon längre tid kan nog vara kinkigare. Eventuellt kan man, om man accepterar olägenheten med att byta plats en eller ett par gånger, få en längre vistelse här.

Vi själva har väl också gjort vissa förändringar men inte mycket att skriva om egentligen, en ny liten plastbod/förråd har kommit på plats, golv i förtältet hade vi sedan tidigare men nu står även den nyinskaffade lilla plastboden och det gamla kökstältet, numera förrådstält, på eget golv. Det kan vi tacka Franc för. När vi förhörde oss om möjligheten att köpa ett antal EU-pallar för att använda som underlag för ett golv erbjöd han oss tre sektioner färdigt golv. Varje sektion var omkring 2,5 x 1,2 m, helt perfekt i storlek för att rymma både tält och bod, och det absolut bästa av allt…helt gratis om vi ville ha det…..Gissa om vi ville.

Som genuin svensk måste jag väl ändå nämna något om vädret, så vad ska jag säga om det då, personligen tycker jag att det varit bra men av och till ordentligt blåsigt, solen har dock ofta varit oss huld och trogen. Naturligtvis har även Spanien haft vinter men ingen snö inte ens en ordentlig frostnatt vad jag kan minnas, men några nätter med bara någon plusgrad har vi haft. Det bästa vädret i Europa har vi nog ändå haft här i vinter, så klaga kan jag inte, speciellt inte när man ställer det i relation till vädret hemma i Sverige.

Nu är i alla fall våren på gång, både träd och vårblommor har kommit ordentligt igång och nattemperaturen har de senaste nätterna varit ca plus tio grader eller varmare, dagarna har varit som de bästa sommardagarna hemma, hur skönt som helst, shorts och linne temperatur alltså. Mina eftermiddagspromenader tenderar att öka i längd i samma takt som värmen ökar, benen vill bara aldrig sluta gå och då är det bara för övriga lekamen att följa med. Jag har sedan några veckor även börjat utforska grannbyn Mill Palmera och utforskning gör man bäst med att promenera. Jag fick tips av några boulevänner om en affär där som har ett mycket gott russinbröd, så det var jag naturligtvis tvungen kolla, hittade affären och brödet, informationen var korrekt och affären en positiv överraskning, mycket fräsch med en förträfflig chark och….GLASSPINNAR OCH STRUTAR SOM KUNDE KÖPAS EN OCH EN. Testade samma sak här om dagen när jag var på promenad åt andra hållet gick till Carrefour i Pilar men där fick jag tji.

Det nyinskaffade betydligt stabilare och vattentätare förrådet...färgmässigt helt ok till övrig "bebyggelse" på tomten.

…uppleva ytterligare ett annat Spanien. Efter en hel del blåst har det nu i två mer eller mindre heldagar regnat. Jag klagar i alla fall inte för konstigt nog så har det bara gjort mig ännu mer övertygad om att vi är på rätt ställe. Hur då, frågar ni er kanske, jo det här vädret är i princip identiskt med det väder vi hade mer eller mindre hela förra sommaren när vi var i Sverige, möjligen var det genomgående några grader kallare där. Här är det alltså frågan om två ynka dagar som det regnat, ett regn som utan tvekan har varit välkommet för växtligheten.

Däremot hade vi under gårdagen och kvällen tillsammans med regnet en rätt kraftig vind från sydost vilket gav till resultat att när den sent på natten avtog lämnade den efter sig ett täcke av, inte vit snö utan…. röd Saharasand. Jag lovar att jag har nog aldrig sett så många ”högt uppsatta” män vara så aktiva med skurborste, hink och vattenslang. Husbils-och husvagnstak var under förmiddagen populära ställen att tillbringa morgontimmarna på. Även jag fick efter ett visst tjat möjligheten att få se campingen och ”vår” tomt från denna upphöjda plats. Jag fick en himla bra översikt av campingen och vilken skillnad att få se den liksom lite gran från ovan.

Men jag fick alltså tjata mig till denna möjlighet eftersom Rune anser att jag är ostadig på benen, fallbenägen och ”å huvudets vägnar något svag”. Jag tycker nog att det är påhopp och misskreditering av vad som finns i mitt huvud, nu påstår Rune att han inte uttryckte sig på det sättet, men jag tolkade det i alla fall så, dessutom vem av oss är det som fallit från både lastbilssläpa och brobygge, inte jag i alla fall, alltså fick jag inta taket medförande skurborste, hink och vattenslang.

Tyvärr glömde jag kameran så jag har inte förevigat tillfället och Rune gick bara runt husvagnen och tjatade om att jag skulle var försiktig och inte ramla så han hade inte heller någon tanke på fotografering. Ramla hade jag naturligtvis inte det minsta intresse av, jag är långt, långt, långt ifrån suicidal, nej det enda tillfälle när det var lite darr på manschetterna var när jag skulle ner, jag gillar inte att klänga runt i stegar.

..det kan regna, hagla, åska och därefter regna igen i Pilar de la Horadada, visserligen gjorde solen ett seriöst försök på förmiddagen men blev ohjälpligt förpassad bakom tunga regnmoln. Det väder vi har i dag är i stort sett detsamma som det vi hade större delen av förra sommaren när vi var i Sverige, även min känsla är densamma alltså fryser jag om händer, fötter och mellanliggande delar, en principsak jag har när det är sånt här väder. Man kan faktiskt börja undra om jag är växelvarm, typ ormar som behöver solen för att hålla kroppsvärmen.
Nu kan jag se en hel del positiva saker med dagens ihållande regn, husvagnstaket får en ordentlig avspolning så även tälten och naturligtvis vårt lilla ”knas” husbilen. Om det varit i månadskiftet april/maj hemma i Norrland skulle man sagt att regnet sköljde bort den sista snön, tvättade bort smuts och damm i naturen och gav liv åt vårblommorna, nu i slutet av februari kan man väl säga att det är så även här så när som på att det finns ingen snö att skölja bort och att de flesta tidiga vårblommor inte väntade på regnet utan har startat upp redan men antagligen tackar de och tar emot det som nu kommer.
Just nu, vid halv fyra, är det faktiskt så att solen gör ett nytt försök att få tillbaks herraväldet över vädret, jag ser blå himmel och vita moln, men tyvärr så verkar det blåa på himlen krympa så jag måste ärligt meddela att jag är tveksam till om ”hon” kommer att lyckas, men hon är en tuffing så …osvuret är bäst.

...batalj om herraväldet över vädret???

...vem kommer att vinna eftermiddagens...

…varit på denna camping i 174 dagar vilket är 5 månader och 21 dagar, tid som formligen flugit iväg. Att tiden går så förbaskat fort här är väl både på ont och på gott, det goda är väl att det är ett bevis på att vi trivs och mår bra, det negativa med att tiden rusar iväg är väl då att vi är medvetna om och tyvärr också av och till får bevis på att vi nog förbrukat merparten av den tid som normalt är tilldelade oss tvåbenta världsmedborgare.

 
Alternativet då, ja vi kunde ju ha blivit kvar i snön och kylan, suttit där och förbannat vädret och tyckt att vintern är en evighets evighet, och inget kan man göra annat än skotta snö. Att på stundens ingivelse utan förberedelser komma på iden att ta en tur med bilen kan man glömma, motorvärmaren har inte varit på, visserligen hinner väl motorn bli hyfsat varm under den tid det tar att skotta uppfarten och runt bilen. Men nu är det inte längre fråga om ”på stundens ingivelse” nej nu har stunden nog blivit en halvtimme eller mer. Men hur ordnar man det när man ska hem om man stannat vid något ställe. Det behövs inte så lång stund innan bilen är nerkyld om det är 15-20 grader kallt, och det är det ofta i Norrland, och motorvärmarsladden är på tok för kort för att nå de ca 3 mil vi hade in till Skellefteå, så lämna den i kontakten i väggen var inte att tänka på, även om jag testat även den varianten, så har resultatet varit negativt, det har bara inneburit en ännu kortare sladd och ofta utan fungerande kontakt, om den överhuvudtaget gått att hitta.

 
Vårt val var antingen tid som rusar iväg men tid som innebär både sociala aktiviteter och underbara njutningsfulla dagar i sol och värme. Här kan man verkligen tala om ”på stundens ingivelse” när det gäller aktiviteter, med eller utan bil, ingen skoteroverall, inge långkalsonger eller polarsockor och fodrade vinterskor, mössa och vantar kan man också lämna där hän. Visst kan det vara svalt här med, speciellt nattetid, men termometern har aldrig visat minusgrader och snö det kan vi bara glömma åtminstone här vis kusten, däremot finns det gott om den varan bara några tiotal mil in i landet, så vill man bli lite nostalgisk så är det ingen omöjlighet. Alternativet till detta var att sitta ”insnöad” i Sverige och ondgöra sig över att tiden släpar sig fram och att det aldrig verkar bli vår eller åtminstone mindre kallt eller slutar snöa.

 
 Valet var i vårt fall enkelt, det är i slutändan samma antal dagar, veckor, månader och förhoppningsvis år vi pratar om det är bara frågan om vad vi vill att de ska innehålla

… avklarat utan att förorsaka någon större trauma. Det är väl aldrig en angenäm upplevelse men de senaste årens smärtsammaste upplevelser har varit att betala ”notan” eftersom det alltid har varet enbart undersökning och konstaterande att det varit ok, utom de senaste två besöken där det plötslig ingick en tandhygienist. Jag är nästan böjd att säga att mötet med den yrkeskategorin nästan matchar betalningssmärtan, hon, för det var en hon, lyckades med att förena fysisk smärt och betalningssmärta till näst intill outhärdligt, eftersom man även betalar för den smärtupplevelsen.
Här i Spanien är inte ens det fullt så smärtsamt att betala notan, eller vad sägs om, undersökning, slipning av en vass kant på en tand nedslipning av två tänder som var för höga och utdragning av en st. på tok för hög visdomstand som dessutom inte fyllde någon uppgift eftersom tandens kompis i motsatta käken för länge sedan fått respass dessutom konsultering och personlig kontakt med specialisttandläkare.
Redan vid första besöket blev det gjort ett avtryck av mina tänder eftersom min tandläkare, Monica, tyckte att vissa tänder var för höga och att det kunde var det som förorsakat att en tand fått en liten skada, risken fanns att dessa tänder skulle skada tanden ännu mer, förutom då den onödiga visdomstanden som både var hög och kunde öka risken för karies på grund av att det var svårt att komma in mellan den och tanden framför. Alltså gjordes detta avtryck som sedan skulle bedömas av en specialist. I dag skulle resultatet så tillkännages och eventuell åtgärd utföras.
Mina tandavtryck kom alltså tillsammans med specialisttandläkaren för att på plats visa mig vari problemet låg och tillsammans med en kort föreläsning om hur ett bettfel kan påverka olika krämpor gav han också sin syn på hur problemet skulle kunna åtminstone minimeras. Tyvärr är hela min käkkonstruktion en aning osymmetrisk och att göra något åt det är inte möjligt så det gällde alltså att minska obehaget och eventuellt kommande obehag så mycket som möjligt.
Alltså med det tidigare besöket och slipning av en vass kant och käkavtrycken och dagens besök med alla åtgärder kom ”kalaset” att hamna på 1.078:- svenska kronor till det hör att det är supertrevlig personal och inte blir det sämre av att de flesta i personalen som man träffar, tandläkare, tandtekniker och receptionist är svenskar vilket gör kontaket problemfri, åtminstone verbalt… men jag har inte träffat tandhygienisten än förståss så det kan ju finnas läge till viss revidering av intrycken.

Här finns vår tandläkare tillsammans med läkare, massage/alternativ medicin, hår-och skönhetsvård och även en bra restaurang

…onödigt blåsig, men i övrigt solig och vacker dag. Det blir nog ingen eftermiddagspromenad i dag, därtill blåser det för mycket. Eftersom det blåser ansenliga sekundmeter från nordost som i byarna når näst intill stormstyrka skulle jag inte undgå att hamna i motvind vissa sträckor om jag inte går söderut mot Cartagena och Rune hämtar upp mig med bilen någon mil söderut. Nej den tanken är inte lockande så promenaden får vara i dag.
Jag har hittat en fiffig finess på min mobil, nämligen både steg-och kalorimätare och även mäter den tillryggalagd sträcka i kilometer. Stegräknaren stämmer, det har jag kollat, men hur det är med kilometermätaren vill jag ha osagt. Jag har tidigare sagt att jag inte precis trippar fram med korta feminina steg utan att det mer är frågan om långa kliv i marschfart, men att min steglängd skulle vara den som jag utifrån promenerad sträcka och antalet steg mobilen indikerar måste jag hur surt det än är betvivla, jag skulle enligt den kliva iväg med en steglängd på ca 1,20. Inte ens i min som allra vildaste fantasi kan jag få det till att jag är utrustad med den benlängden som skulle behövas för de kliven. Med mina 166 cm antar jag att jag skulle ha förbaskat kort rygg om jag hade erforderlig längd på benen. Nej min mobil lägger nog till några hundra meter på varje kilometer, troligen som en extra bonus för att peppa mig men tyvärr talar den sanning om antalet steg och då håller informationen inte, även om jag försöker intala mig att tekningen inte kan ha fel i en sån viktig fråga. Så om motionerandet och promenerandet kommer på tal talar jag bara om att enligt min mobil, som mäter sträckan, har jag gått ca 12 km, att det i verkligheten bara rör sig om ca 8 km vet jag mycket väl men talar naturligtvis inte om.
I dag är det åter full rulle hos våra spanska grannar, men inte på det vanliga sättet. Jag har sedan en tid undrat vad som har varit fel för de har inte varit här, dessutom blev deras uppbrott senast väldigt hastigt. Big Papa, som jag kallar honom, är inte en frisk man, enligt de mer välinformerade gästerna här på campingen är det faktiskt så illa att de ” bara väntar på att han ska dö” som en av våra andra grannar sa. Nåväl, i dag kom de alltså men utan Papa, men i övrigt nog i stort sett hela klanen här. Den aktivitet de sedan satte i gång med lovade jag startade spekulationer hos oss, i första hand hos mig, för nu började det bäras ut ur kökstältet som även revs.
Då var min nyfikenhet så stor att jag ansåg att jag som närmaste granne helt legitimt kunde förhöra mig om de var på väg att flytta, frågan var bara hur vi skulle kommunicera, deras engelska är obefintlig och lika illa är det med min spanska. Men skam den som ger sig för en sådan bagatell man har väl både armar, ben och suckar och stönande. ¨
Alltså gjorde jag ett försök, och viss informations fick jag i alla fall, att Papa inte är med beror på att han är sämre och nu ligger inlagd på lasarett och att de river kökstältet är på grund av att de köpt ett större där både stekhäll, platta och diskbänk ryms. Så återigen är det bevisat att ska man få veta något och vara säker på att det är korrekt information så gå direkt till källan, att man ändå måste spekulera på grund av språkförbistring är bara en bit av kryddan i informationsutbyte

… med bara några plusgrader och en ordentligt blåsig helg hoppas jag att vintern är över och att våren är på gång. Nej jag bara skämtar visst har helgen varit blåsig men inte kall tvärtom och visst har det varit svalt i natt men vad bryr jag egentligen om det, på natten sover jag och om dagarna är soliga så är det lika fullt, typ sommartemperaturer i solen, så det är väl bara att hålla sig där då. Man kan nästan säga att flytta stolen efter solen är dagens tyngsta arbete, så ni ser vi har det inte lätt vi. I övrigt kan jag väl också säga att efter vad väderguruerna säger så har januari varit ovanligt varm, ja vad vet jag, jag bara tackar och tar emot.

Det mest dramatiska spåret av blåsten var dessa soptunnor...

Helgen då, ja det blåste rätt ordentligt men inte till närmelsevid den vindstyrka som var ”utlovad”. Av de ca 15, ända upp till 20 sekundmeter som var förvarnat om på en väderkarta, blåste det nog max 11 vad vår vindmätare i alla fall noterat, lite regn kom det också, inga mängder dock men väldigt olägligt vad mig anbelangar. Jag hade redan på morgonen pratat om att gå ner till havet och kolla om det var så där dramatiskt upprört som det kan vara vid hårda vindar och fram emot eftermiddagen beslöt jag mig för en promenad. Jag skulle även gå förbi den närmaste större matvaruaffären för lite saker vi glömt vid senaste Lidlbesök. Alltså tog jag kameran och börsen för en som jag hoppades intressant promenad. Tänk att det i regel är i huvudsak motvind både när man går och när man cyklar.

...havet var inte inte som jag förväntade mig, tyvärr...

Havet var en besvikelse, inte det minsta dramatiskt, bara lite vågor, kan säga att det brukar vara betydligt större vågor dagarna efter hårda vindar, så det enda som egentligen vittnade omblåsten var väl palmerna och ikullblåsta soptunnor. Jag vände och marscherade i väg mot Valu, jag förstod att det skulle bli rätt blåsigt för gatan upp från havet är bitvis väldigt bred och på ena sidan ett långt, flera hundra meter, öppet område med bland annat gator och parker. Enligt väderleksrapporten skulle det inte bli nämnvärt med regn även om jag måste säga att himlen var illavarslande. Visst kom det några droppar redan när jag gick men de var försumbara…då, men inte när jag påbörjade promenaden mot Valu.
Regnet som tidigare varit hanterbart övergick mer om mer till att bli på gränsen till skyfall. På den öppna, blåsiga delen av promenaden kom regnet på ”tvärsan” och jag lovar att fleecejacka och mjukisbyxor är inte att rekommendera som regnkläder. När jag kom till affären droppade det vatten från alla delar av mig kan jag tänka, det rann från håret ner i ansiktet och in bakom glasögonen, bak i nacken och ner under kragen. Jag försökte försiktigt torka mig runt ögonen för att kunna se hjälpligt men tyvärr så hade jag enligt kvinnlig högfärd mascara runt ögonen, svart sådan dessutom, och inte ens i min fantasi kunde jag få det till halloweenhelg, så det var bara att le mot alla som stirrade på mig, som mer var att likna med den omtalade ”dränkta katten” än en normalt funtad människa som försökte se ut som om jag tyckte att det var helt ok och naturligt och absolut det bästa jag visste. Jag snabbhandlade betalade och klafsade beslutsamt mot utgången som för att bevisa att jag minsann inte var rädd för lite regn…som naturligtvis i det läget i stort sett upphört.

...men himlen gjorde precis som man kunde anta, blötte ner mig ordentligt...

Dagen efter på promenaden kunde jag konstatera att det var rätt gott om ”fallfrukt” efter gatorna. Jag har hört att man kan åka på dryga böter om man ”pallar” apelsiner från de apelsinträd som kantar gatorna men jag undrar hur det är med fallfrukten. Nu är jag både feg och rädd för repressalier i form av klammeri med rättvisan och böter så jag förhöll mig laglydig och lät frukten ligga…så när som på en, jag var bara tvungen att kolla om de var lättskalade, och de var de, men jag åt inget av den utan la snällt ner den igen.

...förbjuden frukt....eller???

..lat period med i princip ingen motion alls, förutom boule-spelandet, har jag nu insett att det finns ett behov att röra på sig. Jag har utifrån den insikten återupptagit promenerandet, eller man kanske hellre borde kalla det marscherandet, för min gångstil är nog ganska långt ifrån feminin och trippande, nej långa kliv och klackarna resolut i backen, nu har ju inte mina joggingskor klackar, men om de funnit skulle de ha landat först.

Jag har också ändrat tid för mina utflykter, jag går nu 1-1½ timme på eftermiddagen i stället för på morgonen och jag går också utan gångkompis, Yvonne har problem med ryggen och klarar dåligt av gåendet så hon ”häckar” numera regelbundet i gymmet på campingen. Att jag går ensam innebär inte att jag är ensam ute, nej nu har jag fått se en annan sida av ”stan”, visserligen är detta samhälle en utpräglad turiststad med övervägande vintertomma hus och lägenheter men det finns också fast boende, både spanjorer och andra européer, och de är de som jag möter nu. Ofta handlar om personer i vår ålder, alltså pensionärer, vilket väl får anses normalt när det gäller de hitflyttade från övriga Europa men det gäller även de spanjorer jag möter. Det är ju klart att vid den tid jag är ute så är väl yngre personer antingen i skolan eller på jobb.

När jag möter personer så gör jag mig ofta en föreställning om var på den sociala rangskalan de befinner sig, helt vansinnigt egentligen och ytterst onödigt eftersom bedömningen bara kan göras utifrån det yttre och möjligen också från hur det ytterst korta mötet utfaller, ett leende, en nick, ett hej eller god dag eller bara ett snabbt passerande utan så mycket som ett ögonkast. Jag inser att min ytters personliga bedömning har tusen brister och att jag egentligen inte skulle vilja bli klassad och bedömt på detta sätt själv, t ex den som jag möter och som bara passerar förbi utan att titta på mig bedömer jag som mindre social vilket då kan anses om mig också. Vad jag menar är att hur det korta mötet utfaller avgör hur jag bedömer en person, knepigt eller hur.

Jag har under de senaste dagarna tydligen varit i samma trakter som en man i 45-55-års ålder, han går där med sin hund, en liten rund limpa i taxmodell. Mannen har långt mörkt hår av mindre mängd på vissa ställen på huvudet, samlat en svans, jeans och någon form av väst tror jag och över en skjorta av varierande mönster. Redan vid första mötet log han brett och sa ett glatt hej, på spanska naturligtvis. Jag passerade honom och hunden när de satt i en park som jag genade genom. Han såg mig tydligen komma men avståndet var ganska stort och han var upptagen med att glatt prata med en dam på gatan så istället för att hojta hej, vinkade han glatt och ivrigt till mig. Efter det mötet kom jag på mig med att gå och nynna på ”Just a gigolo, just a gigolo”, så där får ni en aning om min bedömningsmetod, ingenting som man vetenskapligt kan förorda. Han är nog bara en vanligt social spansk man, för sociala är spanjorerna, det ser man bara på bussar där verbala informationer ”flyger” genom bussen, från främsta till bakersta platserna och i kassaköerna på mataffärerna, som också är ett bra informationsställe. Det är liksom ingen stress och man känner sig inte som en fumlig pensionär när man tar lite extra tid i kassan…och en annan sak, här har kassörskan tid att packa din kasse eller väska.

Nyårsafton på restaurang....kallt, nä men av princip så fryser jag när det är vinter.

…jul och nyårshelgen avklarad, bara trettondagshelgen kvar, och den har dessutom den goda smaken att sammanfalla med ordinarie helg. Inte så att jag missunnar någon en extra helg, nej tro inte det. Eftersom jag numera för egen del har ”helgledigt” varje dag så skulle jag gärna bjuda på extrahelger med ledighet om det stod i min makt. Nej vad jag menar är att trots att mina dagar är lediga och egentligen kan heta söndag alla så vill jag ha en viss koll på vilken veckodag det är och då i första hand vilken av dagarna som är ordinarie söndag…varför, jo då är alla affärer stängda, åtminstone de som vi brukar besöka. Under högtider som de som just passerat har jag ingen koll på när affärerna har öppet, de som av tradition har varit stängd hemma kan mycket väl vara öppen här och tvärt om, öppet hemma men stängt här. Resultatet blir att jag i regel är ute på fel dag. I Sverige har vi ju dessutom inte längre kvar stängda affärer på helgdagar, möjligen kortare öppettider, men här är det stängt på söndagar, alla årets söndagar…klokt tycker jag och inget problem bara lite planering. Men dessutom har man stängt på många dagar mitt i veckan av för oss nordbor, eller åtminstone för mig, helt obekant anledning och det mina vänner ligger utanför min planeringsförmåga. Kan väl medge att det från början var en aning frustrerande men efter mina vintrar här har det övergått till att möjligen kommenteras med ett ”jasså” och mañana, då. Men som sagt nu är det över, glittret, julstjärna, snögubbar och lysande istappar plockas ner och vi får övergå till att nattetid vistas i mörker och tillbaks till vanliga ”blåveckor”.
I övrigt kan jag väl påstå att även denna jul och detta nyår varit helt i min smak, bara lite kvarvarande stressymtom från tidigare jular, bara lagom mycket bärande av mat ut och in från kylen under julhelgens efterföljande dagar och en nyårsafton i goda vänners lag gav lagom glamor åt den helgen, tycker dock mycket synd om alla skotträdda och skottberörda djur, i första hand hundar och deras hussar och mattar här på campingen, för bomber och raketer är ett måste en nyårshelg och den varan var det gott om.
När jag ser tillbaks, inte bara på detta års avslutande helger, så upptäcker jag att ”lagom” är ordet som täcker mina behov i det mesta, för att inte säga i allt som jag kan känna det numera. Det innebär inte att mina dagar är grå och intetsägande, nej tvärtom, det innebär bara att jag hinner med det jag vill ta del av under dagen…för det mesta i alla fall, även om dagarna går förbaskat fort här. Jag kan tänka mig att om utbudet av aktiviteter, jippon och utflykter skulle vara i stort sett obegränsad, så skulle det innebära, för mig i alla fall, att jag ständigt skulle stressa för att hinna vara med på så mycket som möjligt.
Nej lagom det är det som passar mig bäst numera, åtminstone vad det gäller sysselsättning, när det gäller sol och värme så kan jag nog av och till gå över gränsen och tillåta att det blir en aning för mycket av den varan. Ena annan sak som med råge överskrider lagom är att min bror och svägerska kommer hit till campingen i april… det, och händelser av det slaget när anhöriga och vänner hälsar på, är verkligen toppenhändelser, det ger ingen stress, och om det så gör så är det frågan om positiv stress man får av något som man ser fram emot.
Till sist vill jag bara önska er alla en god fortsättning på det nya året.