Ainas blogg

…som jag anade att resan skulle gå, den tionde maj startade vi och så långt var allt enligt ritningarna, men sen gick allt snett…eller egentligen inte för jag hade mina aningar. De 10-11 dagar som vi hade bestämt att det skulle få ta från södra Spanien till södra Sverige, misstänkte jag skulle krympa till 7-8 dagar, men där hade jag delvis fel, det tog oss fem dagar. Eftersom både Rune och jag har bråttom att komma till det bestämda målet när man väl har påbörjat resan så står vi alltså nu på ställplats hos Bengt i Örkelljunga.

Ett vårblommande favoritträd....

Det här är väl egentligen inte slutmålet men eftersom vi alltid har sagt att vi ska vara i Sverige inom en viss tid så får vi väl säga att det har vi fixat så vi är väl i mål då, här planerar vi att stanna åtminstone till lördag eller söndag, men som sagt var, planeringen har väl inte direkt hållit tidigare så vi får väl se om det blir ytterligare en revidering av uppgjorda planer. Men just nu känns det som det skulle kunna fungera, jag har inte något emot att vänta ytterligare några dagar här för att låta våren komme en bit längre uppe i Skellefteå, de informationer jag fått har inte direkt varit uppmuntrande.

...hästkastanjen, i ett vårlikt norra Tyskland.

…inte låta bli att ta kort på alla dessa underbara blommor som nu bara ”väller” över en när man är ute och går. Den manin resulterade i två promenader ner till apoteket i dag, dels för att köpa en del mediciner som kan vara bra att ha i bilen nu när vi ska åka och man blir bara så där lagom opasslig och dels för att ta kort på blommor, inte för att det på apoteket finns några blommor som måste förevigas, nej men på vägen dit upptäckte jag en hel del som jag bara måste få på bild, problemet var bara att jag glömt kameran hemma, så klart. Därav två vändor dit, och jag lovar att det var varma vändor trots att jag var minimalt, men anständigt klädd, för nu är dagarna varma.

Rune, som inte tycker att man ska gå så långa promenader stannade gärna hemma och funderade över den fortsatta packningen av bilen. Han passade också på att serva bilen med mer olja och …??? Vatten tror jag till spolarna. Hörde inte minsta antydan till att han ville hänga med på fotorunden som skulle avslutas på Valo, glömde nämligen potatis vid besöket i samband med apoteket tidigare. Nu har jag lovat mig själv att det inte blir fler jagande runt byn för att fotografera blommor, tror inte att det blir svårt att hålla då det i morgon är sista dagen här på campingen. Jag får nöja mig med det jag har och se fram emot hösten jakt på de blommor som finns då, vi planerar att var här igen den första september.

Jag känner att mitt skrivande här har blivit lite för mycket blommor, promenader och boule, att jag blivit för ”snäll”, jag måste försöka hitta något som verkligen gör mig upprörd och arg. Husbilsklubben finns ju alltid men där är styrelsen så urbota dum att man orkar inte ens var arg längre, regeringen och Reinfeldt då, ja inte så mycket bättre de heller, visst kan jag jaga upp mig och bli förbaskad på politikermyglet, men just nu får det också stå tillbakas. Ja men försäkringskassan då. Vad då försäkringskassan???? De kan man väl inte vara arg på som lovar att ett amputerat ben kommer att växa ut igen, troligen inom 9-10 år, ”så hav tålamod” ett amputerat ben behöver inte vara ett bestående handikapp.

…oj, oj,oj… paltkoma, släng dig i väggen, det är bara ett diffust symtom i förhållande till vad jag har. Vi har varit en sista gång på kinesrestaurangen i Mill Palmera så nu har jag alla stadier av matrelaterat koma. Den wok de serverar är outstanding, fisk, räkor i olika tillagningssätt, kött och fågel också i olika varianter, ris, nudlar, många olika grönsaker både råa, och friterade, naturligtvis också sushi Dessutom finns alla dessa varianter av fisk, skaldjur kött och grönsaker och svamp som man själv plockar med dig till kocken som basar över ett stort stekbord där han tillager dessa delikatesser åt oss gäster. Eftersom ögats signaler säger det, det och det måste jag bara smaka och det om det mesta, och de signalerna når hjärnan snabbare än magens, som behöver ca 20 minuter att meddela huvudkontoret att nu är det fullt, i alla fall när det gäller mig, så vid det laget har man uppenbara andningsproblem, och då har man inte plöjt sig genom efterrättsbordet som innehåller frukt, både färsk och konserverad, vaniljsås och kex, crème caramel och små petit choux-liknande bakelser. Så ni kanske förstår att paltkoma är blaha, blaha i förhållande till det tillstånd vi befinner oss i…men gott var det och jag kommer att göra om det ett antal gånger under den kommande vintern. Jag får trösta mig med att jag gör det för en ”god” sak.
Nu bara två dagar kvar här, onsdag och torsdag. I morgon ska jag ta en motionspromenad ner till apoteket och köpa en del medikament som är betydligt billigare här och dessutom inte receptbelagda, även om jag faktiskt har recept utskrivna i Sverige, jag är naturligtvis inte ute efter något som är narkotikaklassat, tror inte ens att det är något som säljs här utan recept, dessutom vet jag att varken jag eller Rune har något behov av dessa preparat, inte för sömn och absolut inte för att förstärka eller dämpa något.

Här är den mindre packlådan och stolar och dynor som inte fick plats i lådorna.

Rune ska slutföra packningen av husbilen tack och lov så har vi fått lämna en hel del, egentligen massor, som kommer att förvaras här på campingen, två stora plastlådor, sådana som man förvara bl a trädgårdsstolar och dynor i. Nu rymde inte vi några stolar eller dyner och inte heller kökstältet utan lådorna blev fulla ändå, så stolar och tält fick läggas på lådorna och spännas fast med spännband. Jag kan inte förstå hur vi fick hit sakerna, men det har vi uppenbarligen gjort för de är bevisligen här. Visst är ”garaget” på husbilen något mindre ”proppat” men jag tycker att det är fullt nog ändå.

Det mesta av de här "prylarna" ska in i garaget på bilen och med hem.

…oåterkalleligt, vi är på väg hem, eller inte riktigt men vi packar för fullt och på fredag morgon då startar vi färden mot Sverige, nu kan vi inte dra på det längre, det bara att acceptera.
Rapporterna hemifrån de senaste dagarna har verkligen inte varit så trevliga, snö och slask, inte riktigt vad man vill höra eller ser fram emot, lite svårt att ta in när vi sitter här i 25-30 gradig värme. Nu är det rätt många dagar innan vi anländer till Sverige och än längre tills vi är uppe i Skellefteå så förhoppningsvis är det i alla fall betydligt bättre och mer försommarliknande väder när vi kommer dit.
Men än har vi alltså några dagar kvar här, visserligen har vi inte packat helt klart men visst kommer det att bli tid till att bara njuta av värmen, man kan tycka att efter åtta och en halv månad i solen, bara ett mindre antal regndagar, så borde man ha fått nog av sol, men icke, åtminstone inte jag och inte heller Rune. Känns helt ok att vara tillbakas här redan den första september. Det ger mig åtminstone två månaders strandliv och möjlighet att bada i havet.
Under de dagar vi är på resa så har jag troligen ingen chans till internetuppkoppling så jag får väl göra som tidigare år, skriva typ resedagbok och eventuellt lägga in när och om jag får möjlighet till uppkoppling.

… snart tomt på campingen, åtminstone vad det gäller svenska campare. Vi har just vinkat av Yvonne och Gunnar och plötsligt insåg vi hur stor plats de har haft i vår vardag här, inte så att vi i princip suttit i varandras knä hela dagarna, nej men de fanns där. Yvonne och jag på våra morgonpromenader, boulen på eftermiddagen och kortspelet på lördagskvällen och ibland däremellan, gemensamma cykelturer för att handla, även restaurangbesök då och då och nu efter deras bilköp utflykter med den, både för nytta och nöje… jag kan bara upprepa att nu blev det tomt, otroligt tomt. Visst vi är tre svenska ekipage kvar här men det är inte någon som vi haft särskilt mycket kontakt med, det har stannat vid en pratsund då och då när vi gjort vår campingrunda.

För vår del är det också nedräkning och i dag, efter deras avfärd, känns det helt ok att åka hem. Vi har tänk att vara startklar, inte nu i helgen men nästa helg, förhoppningsvis på fredag den 10 maj blir det väl om jag räknat rätt. Vi kommer att ta det lugnt och kolla en annan rutt genom Frankrike upp till Luxemburg för att sedan köra den vanliga vägen genom Tyskland. Vi har beräknat att vara i Sverige omkring den 20-21 maj och sedan har vi en del saker att hinna med, bl. a hälsa på Runes dotter med familj i Linköping, innan vi riktar in oss på Norrland. Det är vår planering men troligen är vi i Sverige omkring den 17 maj för jag känner mig själv, har jag väl startat ekipaget så har jag svårt att hitta bromsen innan jag nått slutmålet. Rune har också lite svårt att hitta den där bromsen han med, så han är inte svår att få med på notorna.

Vi har också taget ett nytt beslut om var och hur vi ska tillbringa tiden ”hemma”, tidigare hade vi/jag tänkt att vi skulle kunna stå på dotterns gård i Vallen utanför Skellefteå men jag har börjat förstå att Rune gärna ville att vi skulle vara lite närmare Umeå, där han också har en dotter med familj. Så när egot inom mig gav upp och jag insåg att det inte bara mina önskningar och behov som gällde har vi undersökt möjligheterna till långtidscamping på någon lämplig campingplats. För närvarande gäller en camping som heter Norsträskets camping, kanske inte den mest optimala placeringen, men nog ur andra hänseenden den bästa, både vad det gäller komfort och pris. Än är det väl inte spikat men det lutar starkt åt det hållet, om det inte mot förmodan skulle dyka upp något bättre.

…krypa inpå mig, det är inte långt borta nu, snart dags igen, att börja packa ihop. Stuva in sig och utspridda ägodelar i husbilen för att börja hemfärden. Det är nu 7 månader och 19 dagar sedan vi lämnade Skellefteå och på ytterligare en månad så är vi på väg hemåt, troligen befinner vi oss då i Frankrike. Nästan 8 månader alltså, låter som en lång tid men icke så, man kan fundera över vart har dagarna och månaderna tagit vägen, vad har vi gjort av alla dessa 230 dagar som det faktiskt fram till i dag handlar om. Nja, jag måste erkänna inte mycket, mest njutit och varit heltidspensionär, helt otroligt så lite effektivt arbeta man måste göra för att fylla dagen. I september och oktober var det fortfarande badväder så med badandet och slappandet i solen, promenerandet, boulespelet och turerna på våra el-cyklar för inköp av dagligvaror lyckades vi fylla dagarna, vissa dagar var det rent ”stressigt” på grund av tvätt eller städdag, för hur och var på dagen skulle man lägga dessa 30-45 minuter som detta betungande arbete krävde.

Vi landade i september på Camping Eden i Peniscola, där har vi varit tidigare och visste att det är en mycket bra camping och att vi trivs där. Vid jultid fick vi då höra talas om denna camping som var nyöppnad i juni 2011. Tillsammans med våra campinggrannar och vänner beslutade vi att kolla om det fanns möjlighet att tillbringa våren här, och efter en del turer via mail så ordnande det sig. Vi blev kvar på Eden till efter nyår men den 3 januari drog vi upp bopålarna kopplade lös bilarna och… här står vi nu, på Camping Lo Monte, sedan den dagen. Och vi trivs, utomhusbadet har bytts mot inomhus bad med vattengympa, promenerandet har legat nere ett tag, så när som på campingrundorna med Rune, även om dess också blivit mer sporadiska, men de ca 45 minuter långa promenaderna på förmiddagen men Yvonne har vi i alla fall i viss mån återgått till, och det är skönt, och naturligtvis boulespelandet som är näst intill en obligatorisk sysselsättning varje dag, turerna på våra el-cyklar för att handla är naturligtvis också ett inslag i vår dag. Antalet stormarknader är betydligt fler här, vi har Lidl, Eroski, Aldi, Valo och Carryfour inom cykelavstånd, dessutom en hel del andra både upptäckta och oupptäckta större och mindre affärer och naturligtvis de allom städes närvarande kinabutikerna.

Naturligtvis måste jag väl redovisa spelresultat från boulebanan, ett inte alltför upplyftande resultat för oss tjejer. I går t ex så förlorade vi i tre raka spel och inte har det gått så mycket bättre tidigare i veckan, bara några enstaka vinster. Nu kan jag väl skylla på att vi är båda, Yvonne och jag justerade, Yvonne genom att hon går hos tandläkare för att reparera en skadad tand, och det vet man ju hur stressande och smärtsamt det kan vara med tandläkarbesök och jag genom en olycka med en undermålig stol vilket resulterade i ryggsmärtor och tror jag i alla fall lättare skador på inre organ typ njurar och mjälte. Dessa skador är inget som är konstaterat av läkare men så dåligt som det går i boulen på grund av ryggsmärtorna vid boulespel så måste det röra sig om lättare inre skador på dessa organ och att man inte kan vara helt koncentrerad med vetskapen om kommande tandläkarbesök och därtill hörande faktura är ju självskrivet. Men det är bara att bita ihop, för klaga gör vi inte, inte vi….det svagare könet.

…tack vare Yvonne och Gunnar, varit en ”snabbis” hem till Sverige för att äta köttbullar med mos och lingonsylt. Var man än är så Sverige aldrig långt borta, åtminstone inte om Ikea kan liknas med Sverige. I vårt fall ligger ”Sverige” i Murcia ca fem mil bort, om man tar den rakaste vägen, vilket vi inte gjorde. Damen i GPS var inte riktigt uppdaterad på den nya vägen vilket gjorde att vi enligt henne färdades över ”stock och sten”. När hon väl fick tag i en vägstump så var hon snabb på att dirigera oss på för henne bekanta vägar, vägar som möjligen någon gång i förhistorisk tid varit huvudväg men som nu tog oss genom apelsin/citronodlingar och små samhällen. Klart var i alla fall att med husbil hade det nog varit en mycket spännande resa men med Gunnar lilla smidiga KIA var det bara ett nöje.

 
Det är förunderligt att Ikea är Ikea/Sverige var man än är och det är också underligt att jag är inne på att handla i stort sett samma saker var jag än påträffar Ikea, nämligen servetter, diskborstar, värmeljus och små förvaringsburkar/lådor/skålar av plast. Jag lyckades hoppa över diskborstar och servetter i dag med motiveringen att det tar bara en massa plats och det kan jag köpa hemma. Däremot blev det en hel del köttbullar, varmkorv, sill och kaviar och med hem följde också en inte alltför liten låda pepparkakor.

 
Köttbullar och mos blev det naturligtvis som vi bestämt men hur jag kunde glömma det som var minst lika viktigt som köttbullarna kan jag inte förstå. Jag pratade om det när vi närmade oss kassorna, jag såg det när vi stod i kassan men sen trängde köttbullar och sill bort det från mitt ”vill och måste ha minne” tyvärr har jag kommit på det nu och jag känner saknaden, jag får nästan tårar i ögonen när jag tänker på det…jag glömde köpa en MJUKGLASS…illa, illa, ILLA.

…snart avverkad min första påskhelg i Spanien, eller egentligen så är den väl över även om det återstår några timmar av annandagen. Hur har det då varit att fira påsken här på campingen, ja först av allt måste jag säga att den förväntade invasionen av spanska campinggäster som vi blivit förvarnade om och med de ett större antal mer eller mindre över allt cyklande eller bollsparkande barn, det kan man glömma, inte heller några raketer eller bomber fick jag uppleva. Tydligen så har många andra erfarenheter av, inte stökiga kanske men rätt så högljudda dagar och nätter ofta till långt fram på småtimmarna, för många av långtidscamparna åkte dagarna före helgen. Vi var väl informerade om att vi nog inte skulle få mycket sömn under påsken, hur blev det då, ja jag har sovit precis som vanligt. Visst har det varit en hel del barn, både boende här på campingen och även barn som bor i området runt campingen. Det är nämligen så att på campingen har det anordnats underhållning under tre dagar, en underhållning som man nog får säga i första hand gått i barnens tecken, på campingen riggades en stor hoppborg upp och ett antal lekledare jobbade med att anordna lekar och tävlingar för barnen, både ute på gräsmattorna men också inomhus i poolen, disco för barnen var också en återkommande aktivitet under åtminstone fredag och lördag, men som sagt inga bomber eller raketer, till alla hundars glädje kan jag tänka.

Dessa vårblommor finns lite över allt på stora ytor, planterade eller vilda....?

Här på campingen har det blivit minst sagt glest mellan oss campare och än glesare kommer det att bli antar jag för vi har pratat med både svenskar, norrmän och finnar som kommer att åka till veckan. Den spanska våren har vi nog fått och sommaren ligger väl inte långt efter, i och med den antar jag att sommarcamparna börjar komma och snart är det väl fullt här igen men det rör sig nog i huvudsak om spanjorer eller åtminstone sydeuropéer, oss blir de i alla fall inte av med än, först i mitten på maj har vi tänkt dra norröver.

...Jag hade ingen aning om att mimosan kunde bli stor...ett ordentligt stort träd full av gul mimosa.

…det var en gång… så börjar alla sagor… en liten söt bil som sökte en ny familj, och en snäll svensk farbror som sökte en liten ny familjemedlem som tillsammans med hans övriga familj, hustur och stor, men även den stillsam och snäll husbil, tillbringa större delen av året i Spanien… och se de funno varandra, tycke uppstod, övriga familjen jublade och välkomnade den lille, och så levde de lyckliga i minst hundra år….och så är sagan slut!
Kunde ha varit så, men icke denna saga, visst den lille är till full belåtenhet så långt är allt ok men man blir inte med bil fullt så enkelt i Spanien, det behövs papper…stämplade och godkända papper. Även den delen skulle lätt kunna ordnas genom campingen hjälp, det är nämligen så att den snälla farbrorn inte talar spanska utan svenska och engelska, spanska byråkraterna talar spanska och SPANSKA, punkt och slut. Då erbjöd sig chefen på campingen att skjutsa den svenske farbrorn till de ställen som var nödvändiga att besöka, bl. a polis för att hjälpa till med språk och ifyllande av formulär, toppen tyckte den snälle farbrorn. På några timmar en förmiddag var de nödvändiga besöken gjorda men naturligtvis är det inte bara att ta papperen med de erforderliga stämplarna och så är det klart med det, nej, nej, nej stämpelfärgen måste torka och det tar minst tio dagar. Den tionde dagen kom och ….det var strejk…s.k. generalstrejk, alla byråkrater strejkade, så även den som skulle kolla om stämpelfärgen var ordentligt torr så inga papper den dagen, men med lite tur skulle det bli klart till nästa dag, och det blev det.
Nu var allt klart papper med stämplar och försäkring så nu var det bara att ta den lille på en laglig premiärtur till bilfirman och lämna över de papper de behövde för att slutgiltigt föra över bilen på den svenske farbrorn. Allt är nu frid och fröjd och bilen, den lille, fick så visa sin kapacitet genom att ta med den snälle farbrorn , hans hustru och oss två grannar på en längre utflykt, vilket den klarade av med glans.
Ytterligare ett planerat besök på bilfirman visade att det inte var riktigt klart det behövdes ett intyg från campingen att farbrorn bor här. Detta fixades snabbt och överlämnades till och vidarebefordrades av bilfirman till rätt myndighet. Det måste ha varit gummiband i det dokumentet för det åkte tillbakas omgående med påskriften, ”duger inte”, skall vara fast adress utanför campingen. Börjar likna krisläge kan man tycka, men inte på den här campingen tydligen, för ägaren till campingen, och även större delen av regionen runt om, har tydligen en fastighet nere i samhället som står tom och där erbjuds nu den svenske farbrorn få skriva sig….så vad ska man säg, inte som i sagan om han som kom med tyg och ville ha en kostym men fick en tumme utan tvärt om, farbrorn som ville ha en liten bil och som nu kanske har både bil och fastighet i Spanien…..eller????

…alltså påskveckan, skolorna är lediga även här i Spanien, vilket innebär att campinggästerna nu bytts mot spanska barnfamiljer och de övervintrande pensionärerna har åkt hem för att möta våren hemma, de flesta i alla fall, vi är väl några tappra som blir kvar ett tag till. Livet har, kan man nog säga, blivit en hel del förändrat, inte till det sämre tycker jag.

Det är i alla fall rätt mycket barn i varierande ålder som rör sig på campingen, och jag lovar att de kan röra på sig, på cykel, på inlines och på sina egna snabba fötter. Kan också säga att vilket fortskaffningsmedel de än använder så är kurvtekniken och hastigheten betydligt mer avancerad och våghalsig än tidigare campinginvånares kurvteknik. Visst sker det kullerbyttor och ikullåkningar men även där måste tekniken var finslipad, för om man som pensionär skulle göra något liknande de överhalningarna så skulle man troligen ligga kvar och kolla vilka eller vilken del som inte är bruten eller svårt skadad, försök att stiga upp gör man väl först när man inser att det kommer nog inte någon ambulans, ungarna däremot tror jag inte riktigt hinner ta mark innan de är upp och på väg igen.

Vi blir ju kvar över påsken och det ska bli mycket trevlig att få ”delta” i ett spanskt påskfirande, även om det bara är som åskådare, troligen både intressant och lärorikt.

Själv är jag ”fit for fight” igen efter att ha shoppat loss på apoteket, nu orkar jag hänga med och vara vaken till fram emot midnatt som vanligt, det har varit lite dåligt med det den senaste veckan. Har inte heller några problem med att hänga med på boulebanan, resultaten tror jag att jag talar tyst om, finns annars kanske risk för behov av krissamtal och krisbearbetning i grupp, nämner inga namn men vi kommer att ge förlorarna chans att rehabilitera sig.