Ainas blogg

Svenska skidåkare har alltid visat framfötterna i sin sport och då inte minst i alpina grenar, men varför i hela världen försöker politiker visa framfötterna för att bevisa att de minsann kan vara lika snabb utför när det gäller nationen Sveriges infrastruktur och sociala välfärd. Vi har uppenbarligen inte råd att sköta vägar och järnvägar på ett för oss invånare så riskfritt sätt som möjligt när vi utnyttja dessa. Om det händer en stor olycka på grund av brister i underhållet av, t ex vår mest trafikerade järnväg, så är det tveksamt om den ganska nedrustade sjukvården har de erforderliga resurserna att klara det, i akutsituationen möjligen, men om det handlar om en längre konvalescenstid är det tveksamt. Då finns ju tack och lov försäkringskassan som efter sina stipulerade dagar kan konstatera att man är frisk. Visst är det skönt att veta att efter en viss tid har eventuella förluster av armar eller ben troligen som av ett mirakel vuxit ut igen och man är frisk och kan återgå till arbete och normalt liv igen.
Nej tyvärr, så enkelt är det inte, man är fortfarande lika handikappad men det skydd man tidigare hade för att få en chans att komma i både fysisk och psykisk balans, det är det som dras in, för enligt försäkringskassan är du ju frisk. I det här tänkta fallet är det alltså staten som är ansvarig för mitt dilemma, på grund av det eftersatta underhållet av järnvägen. Detta motiveras med att det inte finns pengar till nödvändigt underhåll vilket gör att det måste bli en prioritering om var man sätter in resurserna. Visst det låter väl logiskt men varför tittar man inte i pengapåsen och ser hur mycket man har att spendera på olika saker. Varje medelinkomsttagare och framför allt de flesta pensionärer vet att om kassan är för liten kan man inte spendera stora delar på nöjen, nej då måste man nog se till att göra en omprioritering av resurserna så att det som är livsnödvändigt fungerar.
I Sverige tillåts migrationsverket spendera enorma summor på ofta undermåliga asylboenden där ägarna eller de som driver dessa tjänar grova pengar, det är inte ovanligt med en vinst på mellan 30-40 %. Att det bara handlar om att ta ut en så stor vinst som möjligt är uppenbart och de asylsökandes välfärd är lika uppenbart av mindre betydelse. De flesta av dessa asylsökande kommer från krig och terror och hade väl egentligen inte så många valmöjligheter förutom att fly från sitt hemland.
Men för EU-migranterna är faktiskt situationen en annan, det finns lagstiftning som gäller för flyttningar inom EU-land och helt uppenbart är att den så kallade ”hjälp” vi ger till dessa våra medmänniskor har ingenting med långsiktig hjälp att göra. EU har lagar som gäller i deras hemländer och EU ger bidrag för att göra det möjligt för dessa människor att jobba för ett bättre liv i sitt hemland. Men, och den stora frågan är, HUR följer EU upp att satsningarna hamnar där det är tänkt att det ska hamna och inte i någon uppsatt politikers rymliga fickor. Dessutom måste man väl också arbeta med de människor som det handlar om så de förstår att enda sättet att på sikt få det bättre är att se till att barnen får den utbildning som de faktiskt enligt lag har rätt till, och det handlar om skolgång på samma villkor som i Sverige, alltså en helt gratis utbildning i tio år. Visst kan jag förstå att skolorna håller högre och lägre utbildningsklass, men så är det även här i Sverige, men all skolgång, oberoende av kvalitet, måste vara bättre än ingen skolgång. Så varför förmenas barnen möjlighet att få ett bättre liv än sina föräldrar och att de får det i en social hemmiljö där övriga släktingar och vänner finns, detta måste under alla förhållanden vara bättre än misären här i ett kallt och ogästvänligt Sverige. Nej det borde för alla parter vara bättre att hjälpa och stödja familjerna i sina respektive hemländer om den möjligheten inte är utesluten på grund av krig och terror.

..om en tiggare i Östersund som blivit förvisat till en plats bakom en vit linje, inmålad i ett hörn som det beskrevs. Detta har upprört en del människor som anser att det är förnedrande och som krävde att sträcket omedelbar skulle tas bort, så gjordes också.
Men jag ställer mig frågan, är det inte det som de styrande i Sverige gjort, målat in anhöriga, med åldriga föräldrar och inte helt ovanligt hemmaboende vuxna barn, i ett hörn? I Sverige fungerar välfärden så länge det finns anhöriga som ställer upp, som finner sig i att bidra med många timmar och omsorg om sina gamla som inte längre klarar sig själv. Vården har väl egentligen bara plats för oss äldre när det är troligt att vi kommer att avlida inom en snar framtid och även då förlitar man sig på anhörigas deltagande vårdarbetet. Dessa, våra anhöriga, kan dessutom ha hemmavarande vuxna barn som saknar egen bostad och eget arbete. För att klara det extraarbete som huvudansvaret för åldriga föräldrar ger och visst merarbete på grund av hemmavarande vuxna barn kan det kanske blir nödvändigt att någon av de heltidsarbetande anhöriga går ner i arbetstid, vanligtvis kvinnan, för att orka med det ansvar som Sveriges styrande kräver av sina medborgare. Visst man gör det, mer eller mindre gärna kan jag tänka mig, för det handlar inte om en tillfällig nedgång i den ekonomiska standarden, nej det påverkar även kommande pension, numera räknas ju alla år man arbetar som pensionsgrundande inkomst. Visst var det, bland annat, just till detta att få känna sig trygg på ålderns höst om vi blir beroende av hjälp från vårdapparaten, som vi lägger våra skatter. Jag har turen att fortfarande klara mig själv men jag bävar för den dagen jag själv behöver mina anhörigas hjälp därför att vården inte anser sig ha tid och skyldighet att ge mig det som mitt medicinska och fysiska tillstånd kräver. Att varje dag önska och be högre makter om, det som jag egentligen inte vill men som jag känner i princip är min skyldighet mot mina anhöriga…nämligen att avlida.
Jag är absolut inte på något sätt rasist men jag måste medge att jag har mycket svårt att förstå varför det görs så stort väsen av att tiggare har det så svårt, i första hand Romer tydligen, att vi måste se till att de får sjukvård och tandvård, att barnen ska gå i skola här och att det ska tillåtas boplatser som absolut inte lämpar sig för detta eller att campingplatser ska upplåtas för gratis boende med ström under den tid de är här. Vad jag vet så finns det möjlighet till skolgång i hemlandet på i princip samma villkor som för svenska barn, men det är upp till föräldrarna att motivera barnen till att ta den chans som erbjuds, tyvärr kan man läsa om att många rumänska föräldrar inte anser att utbildning är den viktigaste biten för att kunna förändra sin möjlighet i livet och därför inte är särskilt högt prioriterad.
Personligen tycker jag visst att man bör hjälpa de som är i absolut behov av hjälp men varför inte göra det där de hör hemma. Kräv att EU ser till att de bidrag som faktiskt går till Rumänska Romer kommer dit de ska. Jag skulle till och med kunna tänka mig att tillsammans med alla skattebetalare lägga en hundring extra i skatt varje månad, det trots att jag som pensionär redan lägger högre skatt än en vanlig inkomsttagare, om denna hundring öronmärks för stöd och hjälp för Romer i hemlandet. Ser inte heller något hinder för att varje kommun lägger ca 10000 kr i samma pott för samma ändamål, jag lovar att det skulle bli himla billigt för kommunerna men ett ansenligt lönelyft för mottagarna.
Att via media påstå, som en svensk skribent skrev, att vi inte kan kräva att Romer ska arbetar, att det skulle vara helt fel eftersom det inte tillhör deras kultur, tror jag inte på något sätt höjer deras status i gemene mans/kvinnas ögon, själv reagerar jag på en, i mångas ögon, så bagatellartad sak som att i princip alla, män som kvinnor, röker. När jag vet vad det kostar att röka, har själv gjort det men slutade, inte på grund av hälsan utan att den lasten tog för mycket av hushållets ekonomi och jag insåg att det fanns viktigare saker att lägga pengarna på, varför inte hjälpa tiggarna med avgiftning från nikotinberoende så att de i stället kan lägga pengarna på barnen som uppenbarligen varken har mat eller kläder.

.. världens naivaste människor, eller av myndigheter mest lättstyrda allmänhet, vi gör i stort som vi blir tillsagda, utan protester eller ifrågasättande. Protesterar och ifrågasätter varför och till vilken nytta vi accepterar dessa krav som ställs på oss gör vi bara hemma vid frukostbordet, vi vill ju inte såra någon befattningshavare eller sticka ut som varande obstinat.
Ta bara det här med sopsorteringen, visst vi lyder och sorterar, kör sopor till sopstationerna och lägger lydigt dessa i därtill avsedd container. Det kan ibland handla om flera mil om du bor i glesbygd och definitivt är det så om det gäller glesbygd i Norrland. Jag ställa mig ibland frågan…till vilken nytta gör jag detta …men jag fortsätter lydigt att sortera och transportera bort soporna. Uppenbarligen är det så att vi, till Sverige, importerar mängder av osorterade direkt miljöfarligt avfall för eldning i våra värmeverk. Visst den sophantering vi gör åt andra länder ger klirr i Sveriges kassa plus energi, baksidan är att klirret i kassan tystnar när kostnaden för sanering av föroreningarna som utsläppen orsakar måste betalas och inte minst kostnaden för behandling av sjukdomar och lidanden som kan hänföras till de gifter som utsläppen handlar om, bl. a cancer, astma och allergier.
Nu är väl kostnaden för sjukdomar inte så oroande eftersom oberoende av läkarutlåtande och den drabbades mående så är hon/han frisk efter ett förutbestämt antal månader, allt enligt försäkringskassan direktiv till sina handläggare. Så egentligen behöver vi bara läkare till att skriva ut den medicin vi har behov av för att ha ett så drägligt liv som möjligt tills försäkringskassan har ”gjort” oss friska. Försäkringskassans handläggare kan allt, utan någon mer avancerad medicinsk utbildning eller troligen ingen, medan läkaren måsta traggla i minst 7 år för att i alla fall få skriva ut medicinen vi behöver.
Jaha ja, och det är bara två av de tokigheter som jag och ni andra tålmodiga och tysta svenska ”gräsrötter” accepterar utan att ens visa lite tänder och morra lite försynt….åtminstone!!

..vad man åldras fort i Sverige. På mindre än en månad har jag blivit betydligt äldre känns det som, ja i princip skulle jag kunna säga att jag nu känner mig som om jag vore 80 år…och det även om man bara räknar i söndagar. Anledningen till mitt snabba åldrande är att jag har inlett ett krig mot kirskål beväpnad med trädgårdstrimmer och att jag under angreppen uppenbarligen använder en anfallsställning som inte min rygg uppfattar som angenäm och naturlig. Dessutom har min vänstra underarm inte heller någon förståelse för att man när man arbetar sig genom det enorma fältet av kirskål måste göra vissa rörelser och vridningar som inte tidigare hört till mitt normala rörelseschema…men nu gör det det. Dessa två saker har minskat mitt behov av ord till bara ett för att uttrycka mitt fysiska mående, nämligen…AJ. Nu är det inte bara jag klarar sig med det lilla ordet aj för att uttrycka sitt fysiska mående, även Rune har gått samma snabba åldrande till mötes, inte på grund av kirskål utan hans krig riktar sig mot betydligt större och högresta fiender och i hans fall är beväpningen motorsåg. Han har tagit sig an skogsskiftet och är i full gång med avverkningen, vilket innebär både fällning, kvistning, kapning i lämpliga bitar och matning av kompostkvarn med de mindre kvistarna. Hans motståndare är visserligen större men mina är fler och tjurigare, dessutom ”spottar” mina fiender på mig så jag blir från hjässa till fot grönprickig.
Ja det är livet för oss nu när vi är ägare till både fält och skog, och allt detta arbete ryms på en tomt på ca 1000 kvadratmeter, mitt kirskålsfält är säkert ett par hundra kvadrat och Rune har nu avverkat minst ett tio-tal träd av olika grovlek, både björk, rönn, lönn, ek och kanske även någon lind, men det vet jag inte eftersom jag inte är så bekant med det trädet. Jag måste dock tillägga att jag förutom kirskålen också går fram med typ grensax och röjer undervegetation av späda plantor och småträd som de större träden ”ynglat” av sig.
På fritiden….ja vilken fritid???? Om man vill kalla jobb inomhus med viss förbättring för fritid så håller vi för närvarande på att tvätta och slipa köksluckorna inför ommålningen som var planerad sedan tidigare. Men till veckan blir det i alla fall några dagars ledighet för vi kommer att åka till Umeå och Skellefteå, dels för att gratulera Runes dotter som tar sköterskeexamen efter att helt ha sadlade om från sitt tidigare yrke, tufft och strongt gjort . Sedan ska vi vidare till Skellefteå och Vallen för att hämta de möbler som är kvar där och även kolla vad vi i övrigt egentligen har där, det blev mycket kört till Myrorna och till sopstationen i Skellefteå men vad som blev kvar har vi inget minne av. Så jag antar att man kan säga att ledigheten blir den tid det tar att kör upp till Skellefteå, alltså ca ett dygn,
Men förutom åldrandet, det en aning kyliga och solfattiga vädret och att vi beklagar att vi åkte från Spanien så tidigt så mår vi bra båda två och klagar egentligen inte alltför mycket på de negativa bitarna utan njuter av att vi är här och att vi själva får och kan bestämma över om vi ska öka på åldrandet eller om vi ska dra till Kalmar t ex, och äta mos och köttbuller med efterföljande dessert….en femkronors mjukglass innan vi går ut från IKEA.

..hemma i fosterlandet igen även om vi bytt den nordliga fosterjorden mot betydligt sydligare dito, men det är ju å andra sidan ingen nyhet, den nyheten blev ju känd redan förra sommaren. Vi lämnade det vikarierande fosterlandet, Spanien, den första maj på förmiddagen och tog mark i här i Fågelfors på kvällen den tredje maj, efter en lugn lågflygning genom Europa. Spanien, Frankrike och Tyskland passerades utan några trafikproblem av något slag, troligen på grund av anhopningen av röda dagar, både extrahelgen den första som var en fredag och efterkommande ordinarie helg, alltså i stort sett tradarfritt på vägarna under flera dagar. Det var först när vi kom till färjan i Puttgarden som vi hamnade i bilkö. Tydligen hade både svenskar och danskar hamnat i alkoholberoende i form av för lite av den varan just denna helg, så köandet inför returresan tillbaks efter proviantering var imponerande. Kan intyga att det var många shoppare som tänkt sig en snabb shoppingresa med återresa på samma biljett som allt vackert fick betala återresan också. Danmark bjöd också på bilköande, det på grund av en olycka som turligt nog troligen bara handlade om olika tänk och vem som var vållande, alltså inga större personskador.
Hemma var i alla fall allt sig likt, och det tackar man för. Vissa saker bedömdes akut att åtgärda, t. ex internet, införskaffande av TV och mikro. Alltså blev det besök i Oskarshamn och Kalmar i nämnd ordning. I Oskarshamn var målet Telia för att ordna med internet, inga problem med det egentligen men det är underligt att vi i Sverige med den utbyggnad som vi tror vi har inte kan få uppkoppling ”bara så där” när det som, i vårt fall, redan sedan tidigare fanns installerat erforderliga grejer, måste ta drygt två veckor innan man blir påsläppt medan det i Spanien bara tar en eller ett par dagar. Nu har vi i alla fall den saken ordnad och det tre dagar tidigare än lovat, tack för det Telia, jag vill inte säga att jag är beroende av internet, men visst underlättar det och visst har jag även nöje av det både vad det gäller att hålla kontakt med vänner och söka informationer.
Nu planerar vi för en sväng upp till Skellefteå dels för att kolla vad vi har kvar där och hämta det vi vill ha hit och avyttra det som vi klassar som skrot. Vi har redan haft ett trevligt och välkommet besök från Umeå av min bror och hans fru, som ”flytt stan” för att slippa uppståndelsen när min lillebror fyller 70 år….. Lillebror 70 år??? Hur kan jag ha en så gammal lillebror? Hur gammal är då jag? Är jag trots framgångsrik förträngning av min ålder och en dotter som i 23 år fyllt 19 varje år vilket då som en naturligt följd innebär att jag är ca 48 år, vara snart 72 år???…. Ja jag måste erkänna att jag i klara stunder faktiskt är medveten om det, men det är inte något som jag mår illa av eller bryr mig värst mycket om, stänger den dörren och forstätter att förneka sanningen. Så länge krämporna inte tar all min energi och inte är mer uttalade än att man kan använda dessa att ta till när man vill slippa göra vissa saker då har åldern i prästbetyget ingen egentlig betydelse, eller hur?
Nu är vi alltså här i Fågelfors, åtminstone större delen av tiden och är alltså öppna för besök av släkt, vänner och bekanta.

..stressad utan att göra något. Hur enkelt som helst i mitt fall, det är fullt tillräckligt att tänka på allt jag MÅSTE göra de närmaste veckorna. Hela mitt spanska hem ska ”rivas” och packas ihop. Vissa saker blir kvar, som t ex husvagnen, men inte på samma plats, det innebär att tälten måste tas ner och förvaras på någon lämplig plats, fyrkanten, alltså köket, ska dras hem för besiktning och som helt vanlig släpvagn kommer den att packas med de saker som vi inte behöver här nere, och det mina vänner, är en hel del. Det är otroligt vad man lyckas samla på sig när man blir så att säga bofast på ett ställe, jag säger bara Runes s.k. service-tält med innehåll, redan där börjar stressen göra sig påmind, hur och vad ska tas hem och vad blir kvar. Enligt Rune så ska det mesta hem, utom en del skruvar och spikar, visst det låter helt ok men….det ska med hit till hösten igen enlig Runes planering. Visst har jag också en hel del onödiga saker här det är jag medveten om, men jag försvarar mig med att det fanns ingen annan plats för prylarna när jag gjorde mig av med mitt hus. Mycket av detta ska hem nu när vi skaffat det lilla huset i Småland och till skillnad från Runes verktyg så blir dessa saker kvar i huset i Sverige
Nu är det bara att bita i det sura äpplet och inse att det är slut med att bara slappa och skjuta upp alla måsten tills det känns näst intill trevligt att ta i tu med dessa, nej nu är det bara att få det gjort även om det inte känns trevigt att göra det just den dagen det måste göras. Visst har jag/vi planerat det hela men samtidigt har jag bara i tanken börjat med arbetet eftersom jag hela tiden intalat mig att det inte var lönt att börja innan min dotter och delar av hennes familj varit här….nu har de varit det och åkt så nu vet jag inte vad jag kan skylla på, visserligen lyckades jag intala mig att vi skulle ta det lugnt i helgen och fick naturligtvis Rune med på det….vi är rätt lika vad det gäller förmågan att lägga saker på framtiden…mañana, mañana vi är ju fortfarande i Spanien.
Vi har ju visserligen fortfarande Gunilla och Tommy här så visst kan det finnas chans till en del angenämare avvikelse i måsteprogrammet men jag har för avsikt att försöka hålla fokus….. på jobbet!!!! Som det står någonstans i Bibeln, köttet är villigt men anden är svag hur illa är det inte då när både kött och ande är svag, när anden hänvisar till köttets svaghet då är det inte lätt att stå emot, och om någon dessutom bara lite försynt nämner mjukglass i Marinan, ja, ja då antar att både kött och ande faller för frestelsen, tyvärr måste jag medge att falla för den frestelsen är inte helt oangenämt även om jag kommer att få dåligt samvete och förfasa mig över min dåliga motståndskraft, men man föll ju för den goda sakens skull, eller hur.

..av mars, och det verkar innebära den stora hemresemånaden här på campingen. Jag har inte något minne av att så många åkte härifrån vid den här tiden förra året, men tydligen så var det i stort sett så, åtminstone vad det gäller våra boulespelande vänner i Europaligan. Det har i alla fall resulterat i att spelandet är mer sporadiskt nu och med ett betydande krympt deltagarantal, även om det faktiskt har tillkommit någon av och till, många åker som sagt men det kommer också nya spelare men de blir i regel bara här någon vecka, de är alltså också på väg norrut i sakta mak.
Hit till campingen har Gunilla och Tommy kommit som det var planerat, visserligen några dagar tidigare än planerat men det är absolut inte oss emot, tyvärr har de tydligen packat med sig svenskt blåsigt gråväder som tydligen också har bokat plats här, visserligen nekar de till att vara delaktig i vädersituationen men jag tror nog att de inte är helt oskyldiga för de kom i princip samtidigt.
Med Gunilla och Tommy följer förutom svenskt gråväder också en mer strukturerad aktivitet, alltså geocaching, vilket innebär promenader, ibland låååånga promenader. Jag har varit lite, för att inte säga mycket, slö när det har gällt det. Tack och lov så kan jag delvis skylla på att jag har haft ont i min vänstra höft, visst känner jag fortfarande av den men det har blivit betydligt bättre men nu har mitt högra knä gjort sig påmind i vissa situationer, dessutom har ju boulen tagit en hel del tid, att delta i både den Svenska-och Europaligan tar sin tid, sedan kommer måstena, även om de inte är så många och betungande.
En annan sak som gråvädret och blåsten som de drog hit inneburit är att havet blev upprört och började prata grovt och högt, och det gillar jag så det var bara ett måste att gå ner till havet trots både rätt hårda vindar och risk för regn. Vind var det, men regn blev det inte men jag säger bara…. havet, detta i mina ögon det absolut mest fascinerande element var, om inte rasande så i alla fall rätt upprört, underbart. Tydligen fler än jag som gillar att se och höra havet när det är upprört, bland annat en ensam ”skärmbrädåkare” eller vad den sporten egentligen kallas.

..vänt blad i almanackan ytterligare en gång, och nu står det mars på bladet. Snart vår hemma och snart ”sommar” här enligt vad jag anser, för i det hänseendet är jag fortfarande ytterst svensk. Jag håller fast vid mina principer om att vinter är det mellan september och maj, har väl krympt det något här i Spanien men fryser jag under den perioden så är det vinter oberoende av om termometern ”talar” om ett inte ringa antal plusgrader, sommar är det när jag blir svettig när jag vistas i solen, egentligen helt normalt för en som betraktar sig som mer eller mindre växelvarm. Jag vill inte påstå att jag är fullständigt växelvarm som ödlor och ormar, nä jag är nog mer åt hållet björnar, igelkottar och grävlingar som föredrar att krypa till sängs och sova bort vintern, skulle nog vilja likna mig vid en igelgott för jag blir rätt taggig när jag fryser.
Mars började för övrig som vanligt, med en förlust för mig, den vanliga alltså, någon eller något stal första måndagen i denna månad, vart tog den vägen. Det är ju bara torsdag i dag jag borde minnas vad som hände under måndagen men, nej den är helt blank. Något måste väl ändå ha hänt, var det varmt eller kallt, regnade det, blåste det, spelade vi boule, vann vi eller förlorade vi i så fall? Nej jag kan inte komma på vad måndagen innehöll, min vecka började med att vi åkte till Lidl och handlade, enligt min bedömning gjorde vi det i måndags. Jag lyckades till och med få med Rune på att det var onsdag i dag trots att han var ganska säker på att det var torsdag. Min tvärsäkra ide om att vi handlade på måndag fick honom på fall. Men tänk om jag som vanligt hade borta en dag och han faktiskt hade rätt, en koll av kvittot från Lidl som jag hittade visade att…visst hade jag fel, torsdag är det i dag och inget annat. Tänk att jag alltid ska tappa bort dagar, men tack och lov är det dagar det handlar om och inte något som är av ekonomisk betydelse, visserligen kan jag inte ersätta de förlorade dagarna med de svider i alla fall inte i börsen.
Rune däremot han har fått något utan att det kostade skjortan, nämligen influensa, värk i lederna, rinnande ögon och näsa samt en ganska så besvärande hosta och allt detta har han fått helt gratis. Detta har gett mig anledning att ikläda mig rollen jag hade när jag var yrkesarbetande, nämligen sjuksköterskans uppgift, jag ordinerar och delar medicin, tar lite puls och blodtryck, någon febertermometer har vi inte, så det blir att känna med en sval hand på hans panna. Han har av den anledningen hållit en låg profil i sitt sociala engagemang, men han är betydligt bättre nu tycker vi båda, jag kan väl säga att som kvinna skulle man nog säga att nu är jag helt ok men som man är man än så länge bara på bättringsvägen, inget ont menat med det, nej det ligger nog i generna och uppfostran att mannen är bättre på att ta vara på sin hälsa än vad det så kallade ”svagare könet” är. Tro för all del inte att jag är ironisk när jag säger det….. nähäää, absolut inte.
Men trots förluster och ”vinster” så mår vi rätt bra och njuter i vårsolen, dessutom är vi glada åt att snart få hälsa våra vänner, Gunilla och Tommy välkomna hit och sedan i början av april kommer min dotter med man och yngsta barnet på besök under några dagar.

..och viska, ja om det här är viskande vindar så är jag helt nöjd med viskningar efter som jag trots min hörselnedsättning inte har några problem med att höra dessa. Även om vinden bara viskar så får den i alla fall våra tält av olika slag att mer eller mindre protestera med att ryta tillbaks och det är inte bra för mina nerver kan jag lova. Tack och lov så har våra protesterande tält nöjt sig med att bara protester och vägrat att ge vika för vindens högljudda viskningar. Vad jag kan förstå av vädergudarnas utsago så kommer vinden att fortsätta att vara talför i veckan, kanske också få hjälp av ljudet från fallande droppar som steppar runt på taket till vårt Château här på campingen. Klagar jag…nä inte då, fortfarande ingen snö att skotta, ingen ishalka på vägarna och framförallt ingen 4-5 månaders risk för massor av den sortens varor, varför klaga då på en eller två veckors ”högljudd viskande vind” och några regnskurar, solen lyckas i alla fall visa sig även under sådana dagar….och hon, solen alltså, är himla varm och har en underbar förmåga att lysa upp tillvaron.
Under dessa dagar ligger boulen nere, inte på grund av att jag för egen del anser att vädret är för hårt, inte då man är väl nordbo, i rakt nedstigande led släkt med ärans och hjältarnas folk, utan naturligtvis beror det bara på att den lille kulan på grund av vindens ganska byiga ”viskningar” förflyttas, vilket gör att spelet blir något oförutsägbart och inte helt rättvist.
Egentligen har jag inget emot veckor av den typen eftersom jag då får vissa saker gjorda som har en förmåga att ligga efter, jag har inga problem med att skjuta upp mindre angenäma sysslor om trevligare saker erbjuds eller om vädret är toppen, och det är det väldigt ofta. Alltså finns det nu chans till att lite av mina måsten blir gjorda, men jag kommer ändå att prioritera dessa i den ordning som jag finner trevligast. Planeringen blir troligen i ordningen bullbak, förberedande och tillagning av ett antal middagar för kommande ”lata soliga dagar”, tvätt kan också ligga rätt bra till, för det sköter maskinen, en mer omfattande sanering och städning av husvagn och köksvagn ligger nog sist på agendan och har jag riktigt tur så har vinden viskat klart och solen tagit över innan jag hunnit till den sidan i dagordningen vilket ger mig chans att skjuta upp det ytterligare, sån är jag…en lat pensionär som inte har några problem med att prioritera det roliga i mitt liv.

..årets sista dag….igen. Det tycks mig som om år, liksom veckor, har tendens att krympa, allt blir kortare och kortare, för varje år som går blir året, veckorna dagarna kortare, till och med Rune och jag blir kortare, åtminstone vad det gäller längden men på oss kan man i alla fall se vart längden tar vägen för den lägger sig på mitten och ger en mindre vacker och angenäm ökning av bredden.
Ja, ja, visst, man borde naturligtvis göra något åt det för det borde gå, med lite god vilja och envishet så kanske det skulle gå vägen. Det finns dock ett problem, visst den goda viljan finns där men också allt det goda som sätter sig där på mitten och tyvärr så är självdisciplinen inte vad den borde vara. Nu är det visserligen nyår och alltså den dag när man tar och ger nya löften som man förhoppningsvis kommer att leva efter under det kommande året. Det ständigt återkommande löftet, nämligen att börja motionera mera och minska onödigt mat och godisintag, ett löfte som man verkligen har för avsikt att genomföra, men som det alltid är fel dag att starta det sundare livet på. Det är alltid något evenemang eller annan festlighet som man ska delta i så det är inte lönt att börja före det har gått av stapeln. Så håller man på och skjuter upp starten dag för dag och så….. är det nyår igen och tid att förnya samma löfte. Men att ge upp…..nä, inte en chans, det kan ju faktiskt vara året när det lyckas, även om jag ska vara helt ärlig så är det mer ett löfte som jag slentrianmässigt ger och som jag nog inte är så seriöst inne på att hålla. Nej jag tycker nog inte att det är så viktigt med att ge nyårslöften som jag troligen inte kommer att kunna hålla, så jag lägger nog mer energi på önskningarna, önskningar som i första hand handlar om att våra respektive barn med familjer ska få må bra och vara friska, att det kommande året bli ett bra år för dom alla. Naturligtvis önskar man för egen del också att det ska bli ett bra år, ett år när man förhoppningsvis får fortsätta att vara rätt frisk och ha möjlighet att i stort sett göra det man önskar.
Det gångna året har faktiskt inneburit rätt stora förändringar för oss två, efter att i några år har varit så kallad ”rotlös” i Sverige har vi nu rotat oss i Småland. I Fågelfors hittade vi det lilla gula huset som blev vårt i mitten av juli. Det innebär att vi i stället för att som tidigare varit i Spanien ca 9-10 månader per år planerar vi nu att vara hemma i Sverige i 5-6 månader . Vintermånaderna vill vi fortsättningsvis vara här i Spanien, men vi kommer naturligtvis inte längre att hyra året runtplats. Vi har ju stått på denna plats sedan 2012 och jag lovar att det inte blir helt lätt att ”packa ihop och draga vidare”, vi har ju bara låst och åkt hem ett par månader tidigare år. Allt har ju stått kvar på samma plats, dessutom har det tenderar att tillkomma en del saker varje år, men nu har vi alltså sagt upp platsen från den 15 april och allt ska bort. Visserligen drar vi inte långt, husvagnen och lilla bilen lämnar vi på campingens uppställningsplats. Den lilla bilen är också ett nytillskott, det är en något äldre fransk dam men väl bibehållen för sin ålder, alltså en liten Citroën som kom till oss i våras men som nu under december helt övergått i vår ägo, jag kan säga att köpa bil i Spanien är en historia för sig, det är inget man gör på en kafferast. I fyrkanten, alltså köksvagnen, packar vi in det som vi kommer att ta med hem, men naturligtvis drar vi ner den hit igen. När vi sen återvänder hit nästa höst har vi en helt ny plats, det känns spännande för jag tror att den platsen blir lika bra som den vi nu har, men på ett annat sätt, det blir visserligen längre till servicehuset men i gengäld får vi en mycket soligare plats och dessutom gränsar den mot campingens stora gräsytor i söder och ner mot ”byn”.
Nu är det inte alltså återigen ett nytt år, nya möjlighet, nya chanser men personligen är mer än nöjd om det blir en upprepning av det gångna året, så
Gott Nytt År

till oss alla önskar jag.