Ainas blogg

…mer eller mindre i hamn, om jag blev nöjd? Ja det lovar jag, det nya köket fungerar precis som jag tänkt mig, till och med tycker jag att det blev bättre än jag i min fantasi föreställt mig, det känns betydligt rymligare än vad den oinredda vagnen lovade. Det lilla förtältet som vi har på köksvagnen känns också större än de 2,4 x 2,4 m lovar, där rymmer vi bord, fyra stolar och två förvaringsskåp och då är det inte ens trångt. Platsen mellan köksvagnen, husvagnen och husbilen blev inte illa den heller. Jag har faktiskt svårt att förstå att det kunde bli så stor friyta, visserligen har vi flyttat husvagnen ca 50 cm närmare häcken men den totala ytan vi har att röra oss på är fortfarande densamma. Vi har alltså inte längre det stora förtältet och nu inser jag hur mycket plats det tog och hur liten del av tältet som vi egentligen nyttjade, istället blev det solfattigt på vår tomt eftersom tältet skuggade ända fram till eftermiddagen, nu har vi alltså en betydligt större friyta och solen har vi på tomten från tidig förmiddag och ända till den kryper i säng. Vi har nu alltså två mindre tält, ett litet tält framför entrén till husvagnen, i det tältet ryms egentligen bara tvättmaskinen och det som hör till tvättandet och plats för skor och eventuellt lite andra saker som man vill ha nära tillhands och som man vill ha ”under tak”, och så det något större tältet framför köksvagnen.
Jag ser ju hur stor friyta vi har men har trots det svårt att fatta hur det kan komma sig, visst det stora tältet är borta men vi har ju ersatt det med en köksvagn som är drygt 2 meter bred och ca 3,5 meter lång, men med drag kräver den 5 meter, och så de två mindre tälten, dessutom har vi nu även en något större husbil, Runes verkstadstält och plastförrådsboden har vi ju också kvar. Men med det stora tältet borta har vi kunnat utnyttja tomten på ett betydligt vettigare sätt. Nu prioriterar vi solen utan att för den delen pruta på bekvämligheten och det praktiska.

…REGN, har vädergudarna lovat, vi kan ta ledigt från ombyggnadsjobbet utan att få dåligt samvete. Det är nu en dryg vecka sedan vi startade omflyttningar av det mesta på tomten, allt egentligen utom husbilen, den har ju aldrig varit fast förankrat i backen som allt annat varit. Men egentligen har projektet gått betydligt bättre än jag trodde. Innan vi kom igång hade jag både ångest och sömnlösa timmar på nätterna när jag för min inre syn målade upp både stora och små problem, en del problem näst intill gigantiska som jag hade svårt att se hur vi skulle kunna ta oss genom. Ett tag var det så illa att jag bara kunde se problem, jag ville göra en förändring samtidigt som jag sökte anledningar till att inte ändra på något. Men vi hade ju planerat det hela ända sedan förra våren, gjort investeringar och inköp för att göra denna förändring. Vi hade till och med bokat en annan tomt där vi skulle få bättre plats, inte för att tomten var större utan bara därför att den var fyrkantigare. Flytten till den nya tomten skulle alltså ske när vi skulle vara tillbaks här i slutet av augusti.

 
Men så kom Runes bypassoperation i mellan. Vi insåg att någon flytt var inte aktuell till det datum vi tänkt oss. Jag kontaktade campingen för att höra om det gick att få stå kvar där vi stod. Vi fick tummen upp så nu var det bara att börja om och revidera planerna.

 
Vi blev alltså kvar på den gamla tomten, men med från Sverige hade vi en släpvagn, ”fyrkanten” som skulle bli kök. Det stora förtältet skulle ner och köket delvis rivas annat skulle flyttas till köksvagnen. Två mindre förtält hade vi också med, ett framför husvagnens entré, som en liten hall för skor och där tänkte jag också rymma tvättmaskinen, och ett något större tält framför köksvagnen, där bord och ett par skåp skulle få plats. Golvet i det stora förtältet skulle naturligtvis användas bl. a i de mindre tälten. Det var planeringen i stort men var, hur och när skulle vi börja. Rune var ju fortfarande konvalescent när vi kom hit, och ska jag vara ärlig så använde vi nog det tillståndet för att slippa starta arbetet, och så kom ju julen och nyåret, naturliga anledning till att vänta med starten av projektet.

 
Jul, nyår och trettondagen passerade och nu fanns bara ”blåveckor” ända framtill påsk och så länge kunde inte ens jag försvara den uteblivna omflyttningen på Runes nyligen genomgångna operation, så det var bara att ta ett allvarligt snack med mig själv om hur jag egentligen ville ha det…? Så för en vecka sedan startade det hela. Fredag förmiddag tog vi ner tältet, flyttade tvättmaskin, kyl/frys och div. skåp för att kunna bryta upp golvet och lägga det i en hög som inte skulle vara i vägen när vi skulle göra det som jag nog hade haft absolut största oron för, nämligen flytta husvagnen. Visst vi har mover men…? Husvagnen skulle flyttas framåt och närmare häcken samtidigt som man var tvungen ta hänsyn till avloppsbrunnar, vi har två, och även akta sig för övriga befintliga tält, även de är två samt att vi rör oss på en rätt så begränsad yta, ingen IKEA-parkering direkt. Tack och lov funkade movern och Rune” rattade” husvagnen på plats och jag sände en tacksam tanke till den som uppfann movern. Resten av helgen användes till att tömma och flytta det som vi kallar plasttältet, alltså förrådet i plast, och Runes verkstadstält till sina nya platser, samt flytta tillbaks prylarna till de tömda förråden/tältet. Himmel vad prylar och verktyg Rune har, men om man frågar honom så har han absolut för lite, saknar det mesta faktiskt. Måndag mitt på dagen körde vaktmästarna hit ”fyrkanten” som vi haft uppställd på långtidsparkering sedan vi kom hit.

 
Ja så har det rullat på hela veckan och nu är jag glad att vi kom igång med det hela, det har gått toppenbra så här långt. Att det inte blev något byte av tomt är jag mycket glad över, vår tomt är ur alla synpunkter perfekt för oss, granne med servicehuset, javisst jag är lat, och visst, jag tycker om att promenera men promenaderna vill jag ta till intressantare platser än servicehuset.

…fosterland, ja det var i alla fall mitt fosterland nu vet jag inte riktigt var jag står längre. Det som det landet fostrat mig till, de normer och värderingar, kultur och traditioner är till stora delar inte längre aktuella, nej de har till och med blivit förbjudna på grund av att de plötsligt har blivit diskriminerande…diskriminerande för vem?
Jag, och många andra nordbor, bor större delen av året i ett annat land med helt andra traditioner på grund av en annan religion, jag har inte träffat någon som känner sig diskriminerade eller förolämpade av att de håller på sina traditioner, vi är inte heller nekade att delta i deras firande och traditioner men naturligtvis på deras villkor vilket jag inte tror någon ifrågasätter och anser bör ändras på. Vi är inte heller nekande att hålla på våra traditioner och om någon från vårt ”värdland” inbjuds att delta så inte försöker de att ändra på våra seder, tvärtom så ”lånar” man gärna de man finner tilltalande av den andras kulturella traditioner, och det gäller från båda håll.
Varför har vi då i Sverige blivit så in i norden ”flata” att vi måste ta bort allt som hör till vår tradition, t ex skolavslutningarna, hur en skolavslutning kan bli diskriminerande även om man sjunger Den blomstertid nu kommer” eller ”Idas sommarvisa” går över mitt förstånd, eller tomtar och pepparkaksgubbar i ett Luciatåg, de är väl ändå något som varit vår tradition i många, många år. I mitt, som det blivit, andra hemland förekommer det ofta i samband med firandet av olika högtider att man tågar i procession genom staden bärande på olika krucifix eller statyer av helgon, och jag kan inte säga att det på något sätt har gjort att jag blivit illa berörd. Jag antar att befolkningen i det här landet, med rätta anser att om det inte passar så får jag väl åka hem då, visst kan jag det för jag bor här frivilligt och kommer inte heller från ett land i krig och terror, som faktiskt är fallet med många av våra nysvenskar, som det bör heta enligt någon klok regeringsmedlem. Det kan jag också köpa men vad jag inte kan köpa är att det ska behöva ta ca 10 år att införliva våra ”nysvenskar” i det svenska samhället. Kanske skulle det kunna gå fortare om vi var stolt över och höll kvar vid våra traditioner och att vi tillsammans kunde glädjas åt varandras kulturella seder, deras och våra.
Jag är absolut inte rasist men vad jag inte kan förstå är att vi på lång sikt ska kunna ta emot ett stort antal flyktingar och samtidigt räkna med att det ska ta ca 10 år att införliva dessa i samhället, 10 långa år utan jobb och egen försörjning endast leva på bidrag, ofta placerade på orter som just på grund av avsaknande av arbetstillfällen har gott om tomma lägenheter. Alltså placeras dessa våra så kallade nysvenskar i bästa fall tillsammans med likatänkande vad det gäller religiösa värderingar men väldigt långt ifrån det normala svenska samhället. Att under sådana förhållanden komma in och införlivas i här i det svenska samhället är nog en procedur som tar betydligt mer än tio år är jag rädd för.
Jag är definitivt inte emot att ta emot flyktingar men vi måste väl ändå kunna erbjuda något annat än en typ flyktingläger, visserligen troligen bättre standard än de som de kom från, men lika fullt, lika tröstlösa som dessa.
Undrar om vi i Sverige på grund av dålig planering och misshushållning av resurser snart inte har råd med vare sig invandrare eller vård/omsorg och skola. Vården för gemene man invandrare som svensk skrotas mer och mer på samma sätt som åldringsvården redan är i många delar ett minne blott.
Så vad mig anbelangar säger jag bara SKÄRPNING SVERIGE, jag vill vara stolt över att vara Svensk

…önskar jag alla, extra mycket till de som verkligen behöver ETT GOTT NYTT ÅR….alla drabbade i krigens och förföljelsens spår, och fram för allt barnen som varken bett om den fasan och i många fall inte förstår varför.

GOTT NYTT ÅR, önskar jag även de som bedriver krig och terror, och hoppas att ett gott nytt år innebär att de får upp ögonen för det lidande de förorsakar oskyldiga, i stort sett bara på grund av egna egoistiska orsaker som de ofta bedriver i religionens namn.

ETT GOTT NYTT ÅR, önskar jag även alla styrande kvinnor och män i Sverige, så de kanske kan få äta och dricka sig mätt på den egna lönen och slippa ta till skattepengarna. Dessa skattemedel skulle kunna innebära ETT GOTT NYTT ÅR, till andra som verkligen skulle glädjas åt förbättringar bl. a inom skola, vård och omsorg.

ETT GOTT NYTT ÅR, önskar jag till alla i min närhet, i första hand våra anhöriga, Runes och mina, men också våra vänner, både här nere och hemma i Sverige.

ETT GOTT NYTT ÅR önskar jag till Rune, min sambo, och hoppas att det innebär fortsatt förbättring efter bypass-operationen.

För egen del är jag nöjd med om ETT GOTT NYTT ÅR innebär ytterligare ett år utan större förändringar i hälsa och förmåga att njuta och ta vara på nuet.

                                                                        GOTT NYTT ÅR

..jul, här i vårt hus(vagn)…igen. När man var barn kom julen allt för sällan, eller den kom som nu en gång per år, men ack så långa åren var, nu hinner man nästan inte packa ihop tomtar och ljusslingor så är det dags att börja fundera på var man ska hänga upp allt igen. Skrämmande tycker jag, för det innebär att man blivit ytterligare ett år äldre, visserligen ytterligare ett år som inte har inneburit några medicinska problem i mitt fall och I Runes fall ett problem som är fixat i och med hans bypass operation. Men inte desto mindre har det gått ett år till att lägga på det som kallas livets utförsbacke. Om det gick att bromsa farten i den backen med att hoppa över julen åtminstone vart annat år så skulle det kännas betydligt bättre. Men det är klart att göra så ger ju inga garantier för att man ska slippa hälsoproblem för vad jag vet är inte eventuell ohälsa kopplad till julen, annat än rent tillfälligt på grund av att man fått i sig för mycket av det goda.

Dessutom är det svårt att inte bli medveten om att det kommer en jul varje år för det låter inte handeln oss vara omedveten om. När jag var barn var julkommersen något som startade i och med skyltsöndag, alltså första söndagen i advent, visst det hände att någon ”tjuvstartade” någon vecka tidigare, men det sågs inte med blida ögon av andra affärsinnehavare. I dag får man väl vara glad om vi hinner lägga undan baddräkt/badbyxor och andra badgrejer innan julskyltningen kommer igång.

För att lägga ytterligare ”lök på laxen” så har väl ända jultomten blivit rätt krävande när det gäller paket som han vill leverera till tindrande barnaögon, vad jag mins från min tid, med tindrande barnaögon, så var det viktigast att paketen var stora och gärna så många som möjligt men summan på prislapparna var trots det relativt liten och överkomlig, nu får julklapparna vara hur små som helst, men fortfarande gärna många och prislapparnas summa har i stället blivit det som är stort. Egentligen ska väl varken Rune eller jag klaga för vi har båda en liten familj men väldigt överkomliga krav på tomteleverans från vår sida.

Nog med klagan på julen för denna gång, för egentligen så tindrar fortfarande mina numera ”tantögon” inför denna högtidsmånad, inte på grund av jultomtens eventuella besök, för av honom har jag undanbett mig besök, nej det är advent som får mina ögon att tindra, då vi sätter upp ljusslingorna och juldekorationerna, de många ljusen man tänder, visst ljus, hur många som helst kan man väl tända andra tider också, och det gör man väl, men det är i advent med vintermörkret som jag uppskattar tända levande ljus som sprider både ljus och värme. Även om jag är här i Spanien och inte behöver klaga på snö och inte någon nämnvärd kyla så har jag en principsak som jag håller styvt på, det är december så alltså fryser jag om det bara finns minsta chans till det.  Och även här finns möjligheterna för mig eftersom under 20 grader varmt och en frånvarande sol innebär att jag fryser så det blir långa ben och fleecejacka på, dock ej långkalsonger, det har spanjorerna men fullt så spansk har jag inte blivit.
I övrigt är allt sig likt här, boulen spelar vi naturligtvis även om jag fryser, och där har vi blivit väldigt internationella, vi är just nu få boulespelande svenskar här, bara Rune och jag vad jag vet, men våra grannar från Finland har utmanat oss ibland och dessutom har det blandade europeiska laget, övervägande tyskar dock, inbjudit oss att spela med när de spelar. Campingrundan för att ”valla” Rune gör vi också. Rune vet att det är för hans hjärta som jag är så påstridig om att vi ska ta den rundan och han har accepterat det, men jag vet att om det bara gick så skulle han skicka hjärtat med mig och vila resten av sig i form hemma i vilstolen. Nu ska vi i alla fall ta det lugnt över helgerna och förhoppningsvis få njuta av både värme, sol och julmat, delvis införskaffat när vi var en snabbis hem till Sverige för en månad sedan. Men då är vilan över för vår del för  i januari då drar vi igång vårt stora vårprojekt men det får bli en senare berättelse.

…det tidigare och jag säger det igen, hur i hela friden fick jag tid till allt jag gjorde tidigare, jag menar innan jag blev pensionär. Hur han jag både arbeta heltid och ha tid med familj, hus och även ”fritid” med egna aktiviteter. Har jag verkligen förlorat så mycket i fysisk förmåga bara för att jag blivit pensionär? Förlorade jag det då allt i samma ögonblick som jag blev pensionär? Eller är det så att jag omedvetet trappat ned på fritidsaktiviteterna för jobbet var ju detsamma och huset likaså. Familjen hade egentligen inte minskat i antal för glädjande nog så hade det tillkommit barnbarn men naturligtvis har ansvaret för familjen förändras, jag hade inte längre huvudansvaret, nej jag hade ”tillgång” till barnbarnen på i stort sett mina villkor, när jag ville och hade möjlighet. Eller är det kanske så att jag egentligen inte alls utförde allt det jag tror att jag gjorde, kanske är det flera månaders aktivitet som jag i minnet har dragit ihop till att var något jag gjorde på bara någon vecka, som ett sammandrag av en bok t ex. Det är en förklaring som jag gärna köper, för då har jag kanske inte tappat i förmåga så mycket i alla fall.
Nu är jag i alla fall pensionär med rätt att göra så lite jag vill eller måste, för visst finns det fortfarande måsten även om de tack och lov inte är fler än jag i regel hinner med dessa, och hinner jag inte så är de antagligen inte viktigare än att jag struntar i dom. Helt klart är att de få måsten som man absolut måste hinna de hinner man.
Vi är sedan en och en halv månad tillbaks i Spanien och det är skönt, men vi har liksom förra hösten hunnit hem till Sverige på en snabbresa, anledningen till den resa är densamma som förra hösten, vi har bytt bil…igen.
Den lilla husbil vi hade var helt perfekt här nere, liten och smidig för de behov vi har här nere, men vi upptäckte efter Runes operation att den var helt olämplig om man av någon anledning inte är helt ok, och att bo i den under så lång tid som det blev är nästan ohållbart. Klart är att det är betydligt enklare att klara ett sådant boende här i Spanien med sol och värme, det gör att man tillbringar mycket tid utomhus till skillnad från norra Sverige i september och oktober, under de månaderna vill jag inte påstå att man ville tillbringa så mycket tid utomhus.
Men nu är vi alltså här igen, visst är det vinter här med, men ingen snö, det såg vi nog av när vi åkte hem och körde över Pyrenéerna, men svala nätter har vi och varierande väder även dagtid, i regel hinner vi med både sol och moln under dagen men ytterst sällan regn, och jag lovar att när solen vill då är det korta ben och linne som gäller.
Annars är väl allt sig ganska likt här på campingen, eller antar jag som det är på de flesta campingar, som under vintermånaderna invaderats av pensionerade nordeuropéer, nu när det går mot jul, det blinkar och lyser i alla färger, och julstjärnor är de blommor som gäller. Jag har inte hunnit investera i någon men den jag köpte förra julen har överlevt och den blommar, visserligen men betydligt mindre blommor men röda och troligen mer lik ursprunget.
Efter jul och nyår ska vi göra de planerade förändringarna på vår ”tomt”, det stora förtältet ska ner och ”fyrkanten” den som ska bli vårt nya kök ska hämtas hit för att inredas. Sedan under våren får vi i omgångar besök från släkt och vänner från Sverige

…regnar, det var väl roligt hurra! Toppen om vädergudarna äntligen har insett att vi behöver hjälp med att tvätta både tält, husbilar och husvagnar. Hoppas att det inte är med betoning på ”var” för det som har kommit vill jag nog bara kalla förtvätt, Kanske är jag egoist när jag påstå att en hel dags intensivt regnande är det minsta jag behöver för att kunna kalla det tvättdag, förmiddagen för blötläggning och eftermiddagen för förtvätt, huvudtvätt och därefter ordentlig avsköljning. Antar att man inte kan byta ut mjukmedel i sista sköljningen mot vaxning…vore inte helt fel, men däremot avstår jag centrifugering. Vore toppen för naturen och för odlarna här i Spanien med ordentligt regn, rätt eller fel? Ja det är i alla fall mitt försvar om någon klagar, känner att det låter bättre än om jag drar fram den mer egoistiska anledningen till att jag tackar för regnet.
Jag måste också få skryta lite om min tekniska färdighet, jag har nämligen lyckats med att, utan att konsultera min dotter, lyckats med att flytta de kort jag tagit med mobilen över till datorn. Visst jag har gjort det tidigare men nu har jag en helt ny mobil, android eller vad det nu heter, och det mina vänner, är en helt ny värld för mig. På skärmen, för jag antar att det heter skärm, fladdrar en massa information fram, trevligt och färggrant, vad det handlar om och vad jag ska använda all denna upplysning till har jag inte riktigt fattat eller kanske inte heller har behov av, men jag har fattat att ska man vara med på banan så ska man ha en android eller iPhone. Vad som skiljer dessa telefoner från varandra har jag ingen aning om och jag vill inte heller visa hur dum jag är genom att fråga någon bättre vetande. Tänk jag mins, och är uppväxt på, den tiden när telefon satt fastmonterad på väggen eller åtminstone behövde vara kopplad till ett uttag i väggen, de man utförde med telefonen var att ringa, lokalsamtal eller rikssamtal, rikssamtal som dessutom beställdes och kopplades via växel som sköttes av en levande person, i regel en yngre dam. Nu är det alltså androider och iPhons av tredje eller fjärde generationen, och appar, vad i himmelens namn är appar, nu mer tror jag att jag vet vad det handlar om men jag trodde länge att man menade själva mobilen alltså en förkortning av apparaten.
Min mobil då, som jag föredrar att kalla den, jag har mycket att lära om dess funktion men jag kan ringa, SMS:a, fotografera och flytta korten över till datorn, nästa steg i min ”utbildning” blir att få grepp om hur man zoomar, ska också försöka få in stegmätare, men med den tekniken antar jag att jag behöver hjälp, kanske handlar det om någon av de många appar som kan installeras, men den saken får vänta tills min dotter kommer ner i mars.

…landa i nuet och inse att vi faktiskt är här på Lo Monte och ska så vara under många månader om allt går som vi planerat. Måndag mitt på dagen stod vi äntligen på vår plats på campingen efter en rätt så snabb resa som startade vid femtiden på onsdag eftermiddag, ca 2 timmar efter Rune fått bekräftat att alla prover var bra och att det var ok att dra till Spanien. Planeringen var då vi åkte att åtminstone köra några mil, eventuellt Umeå eller i bästa fall till Ö-vik, bara så pass många mil att vi kände att nu var vi på väg. Men den euforiska känslan av att äntligen, äntligen, äntligen var fri att åka och någon löjligt barnslig känsla av det hela skulle kunna avbrytas av ett negativt besked via telefon, gjorde att vi ville lägga så många mil som möjligt mellan lasarettet och oss…så nattstopp blev det först i Tönnebro några mil norr om Gävle. Ytterligare ett nattstopp i Sverige blev det men bara ett i Tyskland och ett i Frankrike och så var vi då i Spanien på söndag kväll, inte här i Lo Monte men väl i Benicarlo, alltså bara ca 40 mil kvar att beta av på måndag. Det blev alltså en, enligt planerna, snabb resa och tack och lov även problemfri.
De drygt två månader vi hade planerat vara i Sverige blev alltså fem hela månader, visst har vi varit oroliga över de vi hade lämnat här men allt var i stort sett som när vi lämnade campingen, till och med blommorna, hade i stort sett klarat den varma sommaren, visserligen hade vi ordnat med automatisk bevattning. Automatiken var batteridriven och beräknades klara de drygt två månader vi var hemma, så att blommorna klarade fem månader får vi nog tacka våra vänner som kom hit redan i september för. Inget hade tagit skada eller gått sönder men smutsigt, eller kanske ska man hellre säga, täckt av röd sand. Antagligen kan man anta att jag fortfarande under de första dagarna var i någon form av undermedveten stress eftersom jag bara kände att allt skulle fixas omgående, alltså blev det tvätt av fönster, städning av ”tomten” eller åtminstone försökte, men hade problem med vinden som jag nog måste erkänna avgick med seger, sedan som ”grädde på moset” upp på taket av husvagnen för att skura det, visst behovet fanns men naturligtvis inte så akut att det var tvunget att ske omgående.
Nu har jag alltså landat och är tillbaks i min gamla ”pensionärsmentalitet” som säger att det jag inte hinner i dag får bli en annan dag…eller också inte alls. Landningshjälp fick jag av Yvonne och Gunnar som funderade om det var dags med boule. Så på onsdag blev det boulespel och då insåg jag att jag var här och inte bara på besök utan egentligen så länge jag vill.

..vi har vi befriats från tvångsvården. Nja tvångsvård är väl att ta i, vården har varit både bra och nödvändig för Rune men allt efter som han blev starkare och mindre smärtpåverkad har behovet att bli kvar här börjat kännas lite åt ”tvångsvård”. I går, onsdag, var det som vi skämtsamt kallat dagen D, när slutbesiktningen skulle göras. Resultatet av provtagningen som han gjorde för ett antal dagar sedan, och som tillsammans med gårdagens EKG och lungfunktionstest skulle granskas och tolkas av läkare. Jag kan intyga att det var nervöst och pirrigt, visserligen har jag dagligen följt Runes puls och bltr och det har varit toppenbra, med en puls runt 60 och bltr ca 140/80 och definitivt inget flimmer efter utskrivning från lasarettet. Men man vet ju hur negativt påverkad man kan bli av en läkare i vit rock som totalt kan grusa ens förhoppningar, hur stressig det mötet kan vara och hur stress kan påverka puls och hjärta. Men i Runes fall reagerar han tydligen paradoxalt för pulsen var nere på 51 och blodtrycket var det inte heller några problem med, så han blev FRISLÄPPT…inte ens en massa förhållningsorder bara att ett nytt EKG skulle tas i januari tillsammans med ett simpelt blodprov.

Det var gårdagen, vi kom från lasarettet vid fyratiden på eftermiddagen och kl fem satt vi i husbilen på väg mot Spanien, nattstopp i Tönnebro och nu på väg mot Örkelljunga i regn men bättre det än frosten och kylan i Tönnebro.

..roligt, men vad kan man göra åt eländet, inte ett dugg…bara vänta och hoppas. I första hand på att Rune blir helt återställd och att det går relativt fort och enligt planerna. Men också på att snön inte kommer tidigt, vintern har förvisso börjat visa sina klor för nu har det under två dagar av och till varit snöflingor i luften, inget som stannar kvar på marken, tack och lov. Kallt är det i alla fall och om det inte är flingor så är det vattendroppar, många, stora och kalla. Jag fryser, fryser och fryser, längtar otroligt mycket till värmen i Spanien.

 
När vi åkte från Spanien i början av juni tänkte vi oss ett par månader i Sverige och att vara tillbaks på camping Lo Monte i slutet av augusti. Vi skulle när vi kom hem ta i tu med en del ”måsten” vi hade, i första hand en, som vi trodde, lättare renovering av Runes hjärta, en enkel ballongsprängning trodde vi, nog så komplisserat ingrepp tyckte jag….Det var då det, nu skulle jag troligen kalla det ”a peice of cake” om jag ställer det i relation till den helrenovering av hjärtat som det i stället blev, en bypassoperation med efterföljande komplikationer i form av förmaksflimmer och ett rusande hjärta. Hjärtat har lugnat ner sig och flimret är också i nuläge borta, det är bara att hoppas att det fortsätter så.
Andra måsten vara att fortsätta att rensa bort onödiga saker som vi inte varit beredda att skiljas från vid förra utrensningstillfället, i Runes fall i huvudsak verktyg och i mitt fall möbler, prylar och kläder, både Runes och mina. Nu hade det gått ytterligare ett år och inte har vi saknat något av prylarna, i ärlighetens namn så fanns sakerna inte ens kvar i ens minne än mindre fanns det något behov av dessa, trodde vi då. Bort åkte en hel stor sopsäck med skor vinter, sommar, en del nya oanvända och många gamla sköna och varma. Vi ansåg att när den dagen kommer så får vi väl skaffa oss nya varma vinterskor, sommarskor har vi ju, foppatofflor och joggingskor, visst har jag väl något par ”klackeskor” och Rune har väl också nåt ”gåbortpar” kvar i Spanien. Den sista kvarvarande vinterjackan donerade jag till dottern, det övriga av vinterkläder hade redan tidigare gått vidare till Myrorna eller soptippen. Nya sådana skulle vi införskaffa när behovet kom…om ca 5-7 år tidigast intalade vi oss.

 
Fel, fel, fel vi behöver våra vinterkläder nu, vinterskor, varma sockar, vantar och varma tröjor för även om allt går enligt ritningarna med Runes konvalescens så blir vi kvar i många veckor till, vi får nog vara glad om vi kan åka under november och det är väl tveksamt om kung Bore väntar så länge på att göra entré. Jag känner att det nu är krisläge och att en akut shoppingrunda ligger i tiden.