Ainas blogg

..de sista tappra ”karolinerna på slagfältet” camping Lo Monte? Att kalla campingen för slagfält de ca nio månader vi normalt står här, alltså från någon gång i augusti till början av juni, är fullt i klass med många politikers syn på sin förmåga, alltså helt ogrundad och långt från verkligheten. Nej nu under sommarmånaderna invaderas campingen av spanska barnfamiljer och inte kan man säga att det handlar om slagfält då heller även om det troligen blir betydligt mer liv i luckan än när vi gråskallar ”hasar” runt med våra bouleklot eller  går en runda för att rasta den lilla hunden som också lider av åldersrelaterad stelhet och inte kräver någon snabbare eller längre promenad. Sommarmånaderna  får man nog säga att campingen mer liknar en organiserad lekpark och lekskola för barnen och vila, avslappning och social samvaro med familj och vänner för föräldrarna.

Gunilla, Tommy och barnbarnet Lisa drog i väg nu på förmiddagen med Granada som ett första etappmål, själva planerar vi att komma iväg imorgon, om nu vädergudarna är mig huld och trogen…det regnar nämligen i dag och jag hade planerat att gör ”innan vi åker-stortvätt” i dag vilket jag också gör. Det har alltså inte regnat mer än ett mycket ringa antal droppar under de senaste 2-2½ månad men just i dag då behagar det falla ett ordentligt regn, åtminstone efter mina spanska mått mätt. Ja, ja, regna bör det annars dör de, blommorna och annan växtlighet, men just i dag behöver det väl inte regna, åtminstone inte hela dagen, hoppas på sol på eftermiddagen.

För vår del blev det inget av den planerade rundan med Tommys till södra Spanien och Portugal utan vi drar hemåt för att kunna bistå ungdomarna (40 år gamla ungdomar, det om något pekar på var man själv befinner sig på ålderstrappan, men man får se det positivt, så länge man orkar ta trappan och inte åker hiss eller rulltrappa får man väl var nöjd). Ungdomarna, min dotter, hennes man och yngsta barnbarnet kommer nämligen att åka runt i södra Sverige för att ragga hus under några dagar i juni.

Om det nu ljusnar och regnet upphör så att jag får torr tvätten, och inte latmasken tar över så hoppas vi alltså på att komma oss iväg under morgondagen, det blir troligen den vanliga vägen genom Frankrike, har svårt att tänka mig att någon annan väg kan vara lika vacker som den över bergen för att så småningom landa i Clermont Ferrand, men därefter är jag öppen för alternativa vägar.

..att upprätthålla ambitionsnivån när vädret bara är underbart och dessutom släkt och vänner på besök vilket gör så att dagarna bara rusar iväg. Med ambitioner menar jag ambitionen att skriva lite om hur vi tillbringar dagarna, väder, blommor, trevliga grannar, boulespelet och promenader i och runt ”byn”, ja stort sett hur livet på campingen gestaltar sig för en ”lat” pensionär.

Vi har som sagt haft besök av min familj, i mars min dotter med man och yngsta barnbarnet och nu i april min svägerska och bror. Dessutom har vi sedan i mitten på mars våra vänner hemifrån här och de blir kvar tills vi tillsammans vänder hemåt….men norrut blir det först efter att vi tagit oss ytterligare söderut, troligen ner mot Gibraltar och in i Portugal och därefter vänder vi nosen norrut, men först väntar vi på anslutning av ytterligare en resedeltagare, nämligen ett barnbarn till våra reskamrater, hon kommer i slutet av denna månad, så starten härifrån sker först någon gång i månadsskiftet maj-juni.

Vädret har i vår varit ytterst stabilt, alltså stabilt soligt och behagligt. Vattentemperaturen har i och med det blivit ”badvänligt” åtminstone för oss nordbor men också för rätt så många spanska ungdomar faktiskt har även en och annan modig något äldre spansk señora eller señor vågat sig i böljan.

Våren har naturligtvis och kommit till trädgårdarna och som vanligt kan jag inte låta bli att ta kort på prakten, bouganvillan, rosor, änglatrumpeter, ginst och nerium är som bäst igång nu dessutom en hel del blommande träd och buskar som jag inte har en aning om vad de heter, bara att de är helt fantastiska i sin blomrikedom.

Att vädret hemma i Sverige för närvarande inte är så angenämt har jag både läst mig till och fått information om bl. a från min bror som när de åkte härifrån hade ca 20-25 grader och sol för att sedan kom hem till regn, snålblåst och ca 5 plusgrader som det var i Umeå. Jag kan inte säga att den informationen får mig att längta hem precis men eftersom det troligen handlar om minst en månad till innan vi är hemma så har våren stabiliserat sig och kanske till och med att man kan likna vädret vid försommar.

..dagar resulterade i dag i vårens första bad i havet…kallt, nja inte var det väl några 25-27 grader, men kallt…nä, det vill jag inte påstå, faktiskt riktigt skönt när man väl vant sig. Kan faktiskt säga att efter att vi legat en stund i solen var vi beredd att ta vårens andra bad, åtminstone Tommy och jag, för Gunilla blev det vårens och dagens tredje. Rune fick ”tyvärr” så mycket att syssla med så han kunde inte gå med oss, typ fylla på färskvatten i husvagnen och tömma toan, verkligen synd om honom som missar badandet, han som verkligen inte har något emot lite kylslagna bad…eller hur var det med det? Kan jag ha fått tag i en baktass i det fallet????

Här på campingen glesnar det betydligt i leden, åtminstone vad det gäller övervintrande pensionärer, men luckorna börjar så sakteliga fyllas av spanska sommargäster, åldersmässigt betydligt yngre än vi vintergäster. Än så länge har vi bara våra spanska grannar här på helgerna, men utan tvekan kan man väl säga att det är mer luft i luckan då. Eftersom det handlar om rätt så unga familjer finns det i regel ett antal barn i varierande ålder i de flesta familjer. Spanska barn fungerar i stort som våra svenska barn, spring i benen, tveksam kontroll på fortskaffningsmedlen de använder vilket ofta innebär kurvtagning i för hög fart och på bred front, skillnaden är tiden när övningarna utförs. I Sverige företrädelsevis under dagtid och en stund på aftonen efter middagen men fram för allt under rätt så ljus tid. I och för sig fungerar det väl ungefär så här med men det är en viss förskjutning i tid, middagen intas ofta sent på kvällen vilket innebär att det ofta är barnrally på t ex en typ av sparkcyklar till både tolv och ett på natten och då är det mörkt, och lyse saknar dessa fortskaffningsmedel, men tack och lov så sker dessa förflyttningar inte ljudlöst och överraskande. Men på det stora hela så är barnen och deras föräldrar en positiv del av livet här på campingen, från att i stort sett hela vintern, varit stilla och ”död” redan vid 9-10 tiden på kvällen, förutom några helger under vintern, är det nu skratt och barnröster under stora delar av dagen och kvällen, något som definitivt inte stör mig, har man som jag både hörselnedsättning och tinnitus så är det inte helt fel att kunna höra lite andra ljud än mitt ständiga tjutande i öronen.

Maffiamamma, Mercedes som hon egentligen heter, har vid några helger den senaste tiden haft sin stora familj här, vilket jag förstår måste vara trevligt för henne, hon förlorade ju under sommaren både sin man och sin kusin, man kan säga att han, kusinen, var inneboende hos dom, åtminstone här på campingen. Hon har uttryckt att det blev väldigt ensamt, speciellt på eftermiddagar och kvällar, så jag kan mycket väl förstå att hon liksom lever upp när hon får ha familjen här, det kan jag också intyga, då känner man igen mamma Mercedes för då ”smattrar” det spanska språket på betydligt högre decibel, för mig för det tankarna till kastanjetter. Mindre angenämt är att de två lugna och tysta herrarna som gått ur tiden nu har ersatts av två hundar och åtminstone en av dessa försöker utan tvivel vara lika ”talför” som Mercedes och resten av familjen men tyvärr låter den bara som vilken oavbrutet skällande hund som helst.

…röra sig på campingen, vi pensionärer, som under vintermånaderna ”äger” större delen av campingen, byts i en ökande takt ut mot yngre spanska barnfamiljer. Helt klart blir tempot ett helt annat, inte så att vi veteraner ökar takten, nej vi blir nog mer eller mindre sittande på våra platser för det yngre gardet, barm från tidig ålder och upp till 10-12 års ålder har både snabba ben och snabba fortskaffningsmedel, i form av olika sparkcykeltyper eller rullskridskor.  Broms- och kurvtagningstekniken är väl inte alltid fulländad så risk för kollision kan vara föreliggande och eftersom benskörhet är ett ålderrelaterat problem så utgår jag från att det är vi som blir konvalescenter och att barnen klarar sig med lite gråt och skrubbsår.

Svenskkolonin här på campingen krymper mer och mer, t, ex åker Yvonne och Gunnar hem i morgon för att mer eller mindre avsluta sitt mobila liv här nere, verkligen tråkigt men vi får väl hoppas att de efter moget övervägande omvärderar det beslutet . Vi blir kvar här ytterligare några månader, men vi har ju turen att få hit släkt och vänner nu under den kommande tiden. Vännerna har vi redan här då Gunilla och Tommy anlände för fjorton dagar sedan och de blir kvar fram till juni och efter påsk kommer min svägerska och bror ner för en fjortondagars semester.

Med Gunilla och Tommys ankomst blev också mina promenader mer strukturerade och mycket angenämare, för visst är det ok att gå ensam men himla mycket roligare att dela nöjet med någon, dessutom har jag upptäckt att det är betydligt lättare att motstå glassfrestelsen när jag har någon att gå med, om det sedan beror på att de aldrig bromsar in när vi passerar glassbaren, som jag tydligen gör för att riktigt hinna se vad jag går miste om, eller om det faktiskt är så att jag inte är lika sugen längre. Jag har ju också lyckats hålla tillbaks marshmallows impulsen när vi är på Lidl vilket jag är glad över för utan tvekan så mår jag bättre utan dessa. I den mängd jag kan sätta i mig marshmallows har de en icke föraktlig förmåga att omvandlas till något som närmast kan liknas vid vissa organiska bränslen, kan också säga att nedbrytningsfasen inte är smärtfri.

På mina ensamma promenader har man tid att tänka, ibland på väldigt oviktiga saker, i alla fall oviktiga för mänskligheten, men ibland kan det dyka upp ett litet frö som om man planterar det på rätt ställe skulle kunna bli en stor vacker blomma, åtminstone för oss pensionärer. Jag kom i ett sådant ögonblick på att veteranbilar är skattebefriade, även om de är större miljöbovar än nya bilar, varför det är så vet jag egentligen inte, men kanske kan det bero på att de är veteraner och en relik från en svunnen tid. Då kom tanken för mig varför är inte vi skattebefriade, som pensionär är man veteran och definitivt en relik från en svunnen tid, dessutom tror jag inte att vi är större miljöbovar än de yngre i samhället. Jag tycker att det vore ett frö att plantera men var finns den jordmån som ger det fröet chans att växa?

..nu är det skarpt läge, konflikt på gång, visserligen inte fullt krig men väpnad neutralitet är ett stadium som vi passerat…min gamla dator och jag. Jag blir så in i norden less på den datorn förmåga att bli tjurig. Skulle jag sätta en diagnos på den så skulle det absolut bli att den är narcissistisk, den verkar tro att den är det absolut optimala i datavärlden och det absolut ultimata för mig. Visst har den en central roll i min datavärld, men inte den enda för jag har en till, betydligt nyare och troligen också mer kompetent. Konflikten började egentligen när jag inte längre bar med mig den gamla om jag skulle tillbringa en längre stund i köket, en stund som också skulle innehålla tid för dataarbete och sociala kontakter via datorn. Jag beslutade att den nya datorn som också har sina egenheter, men där handlar det inte om tjurighet utan mer om kommunikationssvårigheter mellan oss, skulle få tillfälle att visa vad den går för, och att det var ett bra tillfälle att försöka förbättra samarbetet mellan oss. Då satt min gamla fjolla till dator ner sina klackar och beslutade att, ska det vara på det sättet så ska du, alltså jag, inte få tillträde till Facebook. Jaha, tack för det då, det är nämligen på Facebook jag har de flesta av kontakterna med bl. a mina barnbarn, alla två som är i den åldern, och gamla och nya vänner. Övriga sidor och program verkar fungera som de ska, visserligen långsamt och slött men det är jag numera van vid och vi, min dator och jag, är ju trots allt pensionärer. Jag tog det med ro i början, jag beslutade att återsälla datorn till ett tidigare datum och trodde då i min enfald att det skulle ordna sig med det, så har jag alltid gjort tidigare när jag på något sätt strulat till det, men icke så denna gång. Nu var det plötsligt något fel med den åtgärden också. Alltså Facebook och återställning till tidigare datum samarbetar mot mig. Min gamla dator har alltid haft tre olika könsbestämningar, hon när hon samarbetar och vi är i harmoni med varandra, han när det har kärvat en del och den när den strulat och gjort datalivet lite knöligt men nu har det kommit till ytterligare en fas, i nuläge är det frågan om det…alltså är den klassad till att vara ett icke samarbetsvillig objekt.

Den nya datorn då, ja den är troligen mycket bättre och troligen också samarbetsvillig, men den har så mycket, i mitt tycke, underligheter för sig, troligen helt normalt för den datorns program. Jag och den gamla datorn har naturligtvis också haft våra kontroverser, t ex härskna den till när jag ville pigga upp den och gav den en halv kopp kaffe. I stället för att bli pigg blev den halvsidesförlamad men det är ett tillstånd som efter lång rehabilitering delvis försvunnit, dessutom har jag vid många av våra kontroverser förstått problemet och då med olika strategier kunnat komma vidare genom att ta till nödfallsåtgärder, som t.ex. återställa till tidigare datum, som jag sa tidigare.

Nu kan jag väl säga att på grund av den gamles illvilja i vissa fall så har jag kommit den nya närmare, inte så att jag till fullo förstår den, nej långt från det och dit kommer jag troligen aldrig heller, men det mest elementära har jag i alla fall kommit på och dessutom kommer min dotter och tillika min dataguru till helgen och blir kvar under ca fem dagar, så jag hoppas på ytterligare info om den nya datorns förmåga. Att det är jag som i alla fall alltid får slutordet i mina kontroverser med datorerna är helt klart, för jag trycker på stoppknappen och stänger av strömförsörjningen, tysta och mörka blir de men om jag gått segrande ut striden är väl tveksamt, nej det får nog mer likna en flykt för att komma undan och ”slicka mina sår” och fixa till den skadade självkänslan.

..upprepat sig, inte bara en gång utan flera gånger, noga räknat fem, dessutom har jag varit så nära som bara ca 50 meter ytterligare två gånger på en dag. Nära vad då…..Marinan och glassbaren naturligtvis, och inte ens dessa gånger har det slunkit ner någon glass eller ens funnits längtan efter någon. Nu är jag uppriktigt orolig, är nu detta ett bevis på att jag håller på att förlora ytterligare ett av mina sinnen, först hörseln, som markant försämrats, visserligen har hörselförlusten ersatts med tinnitus, så tyst blir det aldrig, men ska nu smaklökarna lägga av också då måste man fråga sig vad kommer då de att ersättas med? Hörselnedsättningen kunde ju i bästa fall ha blivit ersatt med något trevligare än ett ständigt tjutande, t ex med den musik som jag gillar, men nu blev det tinnitus så man får väl misstänka att smaklökarna också tar till något som jag inte gillar, som t ex surströmming eller fiskbullar, för inte tror jag att det blir smaken av marshmallows och glass jag ständig kommer att känna. Finns även en del alternativ i affärerna här nere som jag inte heller tycker ser aptitliga ut men de har jag inte testat så jag kan inte uttala mig i de fallen. Men vid närmare eftertanke måste jag erkänna att lägger smaklökarna av så tror jag det är bättre att de håller sig neutrala, ingen smakupplevelse måste i alla fall vara bättre än en ständig ha samma smak i munnen och att vad jag än äter så smakar de marshmallows och glass.

Nu kan det ju också finnas en i mina ögon mer naturlig förklaring till fenomenet med mitt uteblivna glassbegär. Jag vet inte om jag sagt det tidigare men eftersom jag inte tycker vinter och snö är någon större aha-upplevelse så har jag framfört en önskan om att i mitt nästa liv få bli björnhona. Finns många fördelar med det faktiskt, t ex man förväntas äta sig rund och fet under vår, sommar och höst, detta ger många glassar och påsar marshmallows utan att man behöver ha dåligt samvete, sedan kryper man till kojs under vinterhalvåret och vaknar fram emot våren i rätt så slimmat skick, visserligen hungrig, sur och på dåligt humör, men det är övergående när man tänker på vad man har framför sig, sommar, sol, marshmallows och massor med glass.

Detta är vad som gäller i mitt nästa liv men eftersom jag har levt mig in i den visionen så intensivt så har jag, måste jag erkänna, definitivt påbörjat den vakna delen av en björnhonas liv vilket naturligtvis har gett önskat resultat, om jag varit björnhona, men nu är jag ju inte det…ännu åtminstone. Det innebär också att jag aldrig kryper i säng i 5-6 månader för en behövlig bantarsömn, nej då drar jag i väg till nästa ställe som i stort sett påminner om den sommar jag är van vid och som ytterligare triggar min björnhoneinstingt.

Men nu har jag alltså klarat av att passera både glass nere i Marinan och marshmallowspåsar på Lidl utan att känna det där ”absolut-måste-ha-behovet”. Så nu är frågan, handlar det om ytterligare en förlust eller nedsättning av ett sinne eller är det så att nu har hjärnan satt ner klackarna och ruskat liv i mitt undermedvetna försvar mot allt för mycket godisätande, till hjälp har hjärnan också ett par rätt krävande ben som också har vaknat efter flera månaders stillsam tillvaro. Den långa vilan började med vår operation och konvalescenstid, visserligen var det Rune som opererades och var konvalescens men som den empatiske f.d. sjuksköterska jag är, så har jag både lidit med honom och varit försiktig med alltför vidlyftiga utflykter för att så sakteligen bygga upp den förlorade konditionen med promenader här på campingen i sakta mak. I samma takt som Rune bygger upp sin kondition så tappar jag min, han bygger upp det han förlorade före operationen och det som eventuellt fanns kvar gick förlorat vid operationen, jag däremot, hade väl ett skapligt ”flås” tidigare men det har jag mer eller mindre tappat under ”vår konvalescenstid”, så att både vara björnhona och empatisk sjuksköterska har inte gått helt spårlöst förbi.

..spanska vårdagar vi haft under den gångna veckan och helgen. Här i Spanien är det vårdagar men om det vore i Sverige skulle vi kalla dagarna högsommardagar. Men nu är vi i Spanien och det är alltså vår på gång med allt vad det innebär, lövsprickning i full gång, vårblommor både vilda och under mer ordnade former, planterade och tuktade blommor och buskar.

Våren har också satt sina spår hos mig, och som vanligt är det mina ben som först ger sig till känna, de börjar kräva mer frihet, alltså frihet i form av längre promenader och som vanligt är det bara för övriga delar av mig att följa med. Visserligen pågår under de första dagarna en diskussion mellan huvud och ben om hur lång promenaden skall bli. Det brukar sluta med att det blir en kompromiss, benen kan tänka sig gå förbi Kinesen och sedan fårvägen till kanalen, följa kanalen ner till havet och därefter stranden förbi Marinan och så bort till Viktoria Beach och Mil Palmeras, huvudet, som jag anser har mer förstånd och är mer realist, kontrar med Kinesen, ner till havet och Marinan, kan också acceptera Viktoria Beach men vill utesluta Mil Palmeras. Jag måste erkänna att vi, huvudet och jag, har en baktanke med Marinan, där finns nämligen glassbaren, två stycken faktiskt.

Det blir som vanligt en kompromiss, förbi Kinesen, ingen fårväg men mot kanalen och havet, naturligtvis förbi Marinan och vidare mot Viktoria Beach men inget Mil Palmera. Den sträckan avverkar vi, huvud, ben och mellanliggande delar på ca 1½ timme om vi traskar på i ganska god fart, lite beroende på hur många stopp jag gör för att ”fota” något som troligen aldrig tidigare varit så vackert och troligen aldrig kommer att bli lika vackert igen, jag pratar om blommor, buskar och träd. Att jag redan sedan tidigare säkert har ett tiotal kort på samma växter och att de även vid de fototillfällena varit precis lika vackra eller kanske till och med vackrare varken vill jag eller kan jag tro, alltså blir det ytterligare ett kort, kanske det tionde på samma växt.

Nu måste jag i alla fall få skryta lite, som många vet och ni kanske förstår så är jag barnsligt förtjust i glass, det är inget som jag försöker dölja eller förneka, men nu har jag gått förbi Marinan ett antal gånger, noga räknat fem, utan att stanna och äta en glass, det har inte ens varit traumatiskt att passera förbi utan en tanke på att stanna. Om det innebär att jag har fått någon form av karaktär så är det väl ok men tänk om jag inte längre tycker om glass lika mycket som tidigare, kanske inte ens mjukglass som jag aldrig tidigare kunnat passera utan att köpa en. Hemska tanke….nej så får det inte vara. Glass och marshmallow är de två onyttigheter som jag erkänner att jag överkonsumerar när tillfälle ges, och eftersom jag själv avgör när det ges tillfälle så kan det bli nära mellan överkonsumtionerna. Tänk om jag inte längre är lika svag för glass och kvar är bara marshmallows, och av dessa mår jag inte ens bra, åtminstone inte efter den mängd jag kan sätta i mig. Det brukar bli en jobbig natt och även dagen efter, kan tänka mig att det går att likna med dagen efter om man har överkonsumerat alkohol, skillnaden är väl att då gäller det nog att man vill lägga av sig huvudet i mitt fall är det nog mag/tarmpaketet som jag kan avstå. Ingen glass inga marshmallows, eller åtminstone inte så ofta och i den mängd jag kan få i mig, när tillfälle ges som jag sa, vad ska jag då ersätta mitt ”missbruk” med….ja, jag får väl återgå till morötter som jag också är otroligt svag för och även kan ”gnaga” i mig i rätt stor mängd, troligen betydligt nyttigare och faktiskt lika gott, bara lite jobbigare att få i ätbart skick än att bara öppna en glass eller en godispåse.

..åter lägrat sig på vår tomt, och ur kaoset har vuxit fram en i vårt tycke en mycket bättre utnyttjad tomt. Borta är det stora förtältet och i stället har vi fått en ordentlig friyta där man kan sitta och njuta av solen större delen av dagen om man så vill, en väl fungerande köksvagn med ett mindre förtält med plats för ett matbord och ett par förvaringsskänkar. I köksvagnen finns också ett mindre bord med god plats för oss två att sitta vid om vädret är mindre behagligt. Husvagnen har fått ett ännu mindre förtält, som vi kallar hall, men det tältet är minimalt och i första hand till för tvättmaskinen, lite ytterkläder och skor.
Under ombyggnadstiden har jag stigit upp på morgonen och känt mig rätt fräsch och beredd att kasta mig in i dagens jobb men innan kvällen och sänggående har jag åldrats betänkligt, från mina 70 till närmare 90 kändes det, ryggen var krokig och värkande, blåmärken både här och där. Det där är nu avklarat och åldern är numera mer eller mindre konstant från morgon till kväll. Dagarna rullar på med det vanliga pysslet, och fortfarande är det väl en del smärre ändringar och justeringar som vi gör, man upptäcker vissa saker när man liksom har bott in sig, men det är bara små enkla saker. Boulen i Europaligan har vi återupptagit, campingrundan är fortfarande en aning sporadisk, men där ska vi bättra oss, i övrigt tar vi det bara lugnt och njuter.
I samma takt som vädret blir varmare blir jag också mer rastlös och det börjar rycka i benen, jag får svårt att bara sitta still mellan de dagliga sysslorna, för de är sannerligen inte många och tidskrävande, boulen spelar vi på eftermiddagen, mellan halv tre och ca halv fem. Man kan säga att nu har mina ben börjat kräva längre promenader, jag vet ju att jag mår toppen efter dessa längre promenader på en till två timmar. Om jag kände mig minst tjugo år äldre på kvällarna när vi höll på med att bygga om på tomten så gör dessa promenader snarare att jag känner mig ett antal år yngre efter dessa.
Nu kan man ju undra, om jag känner mig yngre efter dessa långa promenader kanske sex-sju år yngre, hur påverkar det då min pensionering? Hemska tanke….borde jag omgående återgå till yrkeslivet??? Tack och lov så kan jag efter en titt i spegeln avfärda alla sådana funderingar. Det mitt välbefinnande försöker lura i mig dementerar den ärliga spegeln omgående, så jag kan fortsätta mina sköna promenader helt utan risk för återkallande till yrkeslivet.

…tillbaks till det sociala livet igen, visst har vi även under projekttiden delvis deltagit i viss aktivitet..alltså boulespelet. Vi har ju efter jul i brist på svenska boulespelande kamrater blivit inbjuden att spela både i den finska ligan och i den europeiska ligan. Att vi spelat i den finska ligan beror på att våra närmaste grannar är, eller var ett finskt par, tyvärr har de nu åkt härifrån. Den finska ligan spelar en gång i veckan, på torsdagar och de har sina boulebanor i San Javier ca 2 mil söder om vår camping . I den ligan deltar både finska och svenska par de flesta, om inte alla, har villa eller lägenhet här nere.
Alltså packar vi in oss i våra grannars bil för att om möjlig hemföra någon av dagens troféer, en flaska vin, det är alltså frågan om en tävling, en utslagstävling men med flera segrare, eftersom finalerna är fyra, A-final, B-final, Jumbofinal och skruvmejseln. Hur man hamnar i de olika finalerna har jag väl inte riktigt satt mig in i men jag antar att det är beroende på hur många spelomgångar man vinner. Absolut sista möjligheten till att hemföra en trofé har man alltså i skruvmejseltävlingen, där deltar alla som inte har vunnit någon av de andra finalerna. Hur går då denna tävling till, jo man ritar en lagom stor ring, sticker ner en skruvmejsel i mitten, ritar så en större ring på ett antal meter utanför den lilla ringen, kan tänka mig att det för sig om ca tio meter, utanför den ringen står de tävlande, och så på en given signal kastar alla in ett klot för att komma så när mejseln som möjligt, en efter en slås man så ut till det finns en kvar, vinnaren. Dagen avslutas alltid med att vi, hela boulegänget åker och äter på någon restaurang i närheten. Vilken vet vi inte, åtminstone inte jag, men eftersom vi är ett rätt stort gäng så är det förbeställt. En himla trevlig dag som vi startar vid 10-tiden och är inte hemma igen förrän framemot kl fem på eftermiddagen.
Om någon undrar hur vi, Rune och jag, står oss i konkurrensen…tja, det beror väl lite på hur man ser det, vi har varit med fyra gånger och har hemfört 5 vinflaskor, så utifrån antalet hemförda troféer är vi rätt jämna, att finalvinsterna har varierat och inte har hållit samma jämna kvalitet kan jag väl hålla med om, jag har t.ex. vunnit A-final och jumbofinal men blivít utan vinst av något slag vid två tillfällen, Rune har vunnit B-final, jumbofinal och skruvmejseln och bara missat en gång, tyvärr har väl finalvinsterna sjunkit i rang, men kul har vi i alla fall.
Europeiska ligan spelas här på campingen, alla dagar utom söndagar, om vädret tillåter, det gör det i regel. I den ligan utdelas inga vinster och efterföljs inte heller av något restaurangbesök, men boulegänget som i huvudsak består av holländare och tyskar och dessutom en spanjor och så vi Rune och jag, är ett mycket, mycket glatt gäng, och trots att jag inte förstår mycket av snacket så bara vetskapen om alla skämten och pikarna som haglar och höra och se alla skratt och glada miner gör att man inte hamnar utanför. Skratten och pikarna kan även vara riktade mot mig och mina klot som inte alltid tar den väg jag vill men det finns aldrig något förnedrande i pikarna eller skratten och de drabbar alla deltagare lika.
Andra saker som legat nere under vårt omflyttnings/byggjobb, och som också måste tas upp fullt ut är Runes konditionsträning, där bl. a campingrundan ingår och så mina betydligt längre promenader i områdena runt campingen, jag ska också där försöka få med Rune på åtminstone kortare promenader, typ ner till Marinan och havet, vi behöver ju inte ta det i min normala takt utan bara en lagom jobbig promenad för hans del.