Ainas blogg

…att dagarna bara rusar iväg, men det finns även dagar som aldrig verkar ta slut. Dagar som jag vill likna vid barndomens julaftnar då gällde det stressartade förväntningar som bara stegrades ju närmare man kommer den tid tomten brukar knacka på dörren, då var det frågan om positiv stress och förväntningar, och visst kan man uppleva sådana dagar även som vuxen. Men det finns också dagar som startar med negativ stress och åtminstone fjärilslarver i magen, larver som övergår till fullt utvecklade fjärilar allt eftersom dagen fortskrider. Så startade gårdagen för mig, Runes bypass-operationsdag. Han skulle opereras på eftermiddagen och eftersom eftermiddagen i mitt fall börjar vid ett-tiden så hade fjärilslarverna vid den tiden övergått till ytterst aktiva fjärilar, fjärilar som la beslag på all min initiativförmåga, det fanns många ”jag borde göra nu” men inget blev gjort, nej jag övergick i väntan…väntan på vad då? Jag visste ju att operationen skulle ta mellan 3-4 timmar så att börja vänta på tomten i form av ett positivt besked via telefon redan kvart över ett kan inte kallas realistiskt tänkande. Men jag fortsatte min väntan och vid det laget hade fjärilarna övergått till en mycket liten, men dock, panikunge.
Timmarna, långa som halva dagar, släpade sig i ordets rätta bemärkelse fram. Vid fyratiden började jag fundera över min telefon, jag har nämligen sedan några dagar en ny sådan med pekskärm, vi är inte riktigt samkörda än, eller jag förstår mig inte på alla finesser den har, men tänk om jag har pekat på något så den inte ringer, borde jag kanske byta till min gamla, men då är jag helt utan telefon under den tid det tar att flytta över SIM-kortet till den, löjligt det är klart att den fungerar, äntligen en sund tanke i alla fall. Vid 18-tiden hade den lilla panikungen vuxit betydligt och börjat få idéer, negativa sådana, frågor som varför ringer de inte, har de glömt att bort det, i så fall varför. Vid den tiden kunde jag fortfarande ge realistiska förklaringar och tankar till varför jag inte hört något, t. ex visste jag inte när operationen började, och att det inte heller kastar sig på telefon så snart de ser fotändan på Runes säng komma genom dörren är ju klart, de måste ju få en överrapportering om hur det gått och aktuell status för att kunna informera mig, dessutom är ju inte Rune den enda som ligger på Thiva efter en hjärtoperation. När klockan började närma sig 19.00 då är det inte längre eftermiddag, då är det kväll och då hade panikungen vuxit betydligt, ja nu var det nog frågan panik i en tonårings storlek, nu var det också svårt att ge några realistiska svar på frågor och funderingar. Panik-tonåringens frågor och funderingar blev bara mer och mer negativa så kl kvart i åtta ringde jag själv till Thiva för att kolla om det fanns den minsta sanning i de scenarier som min panik frammålade. Naturligtvis inte, operationen var just avslutat hade sköterskan fått veta och Rune var på väg ner från operation och att de skulle ringa om en stund när de fåt fullständig information. Stunden varade i tre kvart så halv nio kom tomten i form av ett telefonsamtal, operationen hade gått bra och Runes tillstånd var stabilt och i nuläge utan komplikationer.
Nu skulle jag kunna göra allt jag borde ha gjort tidigare men nu var det för sent, nu kände jag också att jag var hungrig, mat hade det inte funnits plats med tidigare när det var fullt med panik i olika storlekar i magtrakten. Den stress som dagen inneburit gjorde att jag fortfarande var uppvarvad så trött var jag inte, dessutom var det för tidigt att lägga sig redan kl 22 men vid 00.30 insåg jag att jag borde gå till sängs, men trött var jag fortfarande inte. Man brukar säga att man sover dåligt om man är orolig men jag vill nog påstå att, åtminstone jag, sover minst lika dåligt när oron släpper, tätt mellan uppvaknanden och när klockan var halv fem var det färdigsovit för mig, får väl ta igen det kommande natt.

…i ordets rätta bemärkelse i väntans tider, naturligtvis inte på barnafödande, jag är definitivt ingen Sara, nej jag väntar på besked från toraxkliniken i Umeå där Rune just nu genomgår en bypass-operation. Jag kan inte göra något, bara vänta och hålla koll på telefonen för de lovade att ge besked när operationen var klar. Telefonen ja, jag har en ny sådan som jag inte riktigt är inskolad på så nu funderar jag på om jag borde byta till den gamla som jag kan koppla hörlurar på, min hörsel är ju inget att skryta med. Törs jag göra det tro, nej inte för då kan de ju ringa under den tid det tar att byta SIM-kortet tillbaks till den gamla telefonen, inte heller kan jag äta, får bli en behövlig bantardag för jag känner ingen hunger och inte heller vågar jag äta för tänk om de ringer när jag har munnen full och inte kan prata eller inte hinner få ner tuggan innan de lägger på. Jag borde också ratta dammsugaren men det är helt uteslutet med den decibelnivå den åstadkommer skulle aldrig hör någon ringsignal när den är på. Nej det får bli att fortsätta väntandet vid telefonen, jag kan åtminstone förströ mig med datorn som åtminstone kan arbeta helt tyst.

…varit hemma i Skellefteå i tre veckor, och jag måste säga att vi är fortfarande lika populära hos de flygande marodörerna, eller kanske är de inte marodörer utan bara en variant av sjukvården eftersom åderlåtning har fått en viss renässans, åtminstone i vissa läkarkretsar. Nu har det tyvärr blivit ett tillskott i vad jag fortfarande kallar marodörer nämligen, stora, arga och hungriga bromsar, och dessa, mina vänner, nöjer sig inte med en liten slurk blod, nej de vill ha mer, nämligen en bit av mitt kött, ingen stor bit men jag lovar att varje bit de tar är smärtsam. Kanske borde man se dessa köttätande bestar som ytterligare ett medicinskt hjälpmedel, om de är tillräckligt många kan man eventuellt kalla det för en fettsugning med naturläkemedel.
För övrigt har dagarna flutit på, första veckan i förkylningens tecken, andra i sviter efter förkylningen och tredje med en tydlig förbättring och återhämtning. Nej så illa är det verkligen inte, visst vi har varit förkylda båda två och jag förlorade min vana trogen rösten under ett par dagar, vill väl inte på stå att Rune gick om kring med ett lyckligt leende på läpparna men han ömkade mig inte i alla fall. Trots skröplighet så har vi i alla fall hunnit ordna med en del praktiska saker t. ex nya EU-kort, nya pass och nytt körkort för mig och även har vi hunnit besikta bilen, så som ni ser så har vi inte legat på latsidan, det är förvisso tunga beslut om vilken dag man ska ägna sig åt en viss grej. Runa har också hunnit med att bli besiktad till en viss del, och än så länge är testvärdena utan större anmärkning, men där väntar vi fortfarande på slutbesiktningen.
Nu väntar närmast en resa till Umeå, till min bror och svägerskas stuga i Sävar, för att eventuellt delta i en ”internationell” bouleturnering för hela stugområdet.

…landat hemma i Skellefteå, närmare bestämt i Östra Vallen ca 4 mil söder om stan. Jag hade ingen aning om att vi var så efterlängtade och hade absolut inte väntat mig att mottagandet skulle bli så översvallande…de stod i minst sagt dubbla led och när vi slog upp dörren till vår sommarbostad formligen kastade de sig in och på oss för att riktigt få känna och smaka på oss…MYGGEN alltså. Så många som vi var i vår lilla husbil den natten hoppas jag att vi aldrig mer behöver vara. Effektivt myggmedel är införskaffat och antalet i husbilen är större delen av tiden tre, en fluga som vägrar att påverkas av myggmedel och som heller inte av hot om ond bråd död låter sig skrämmas därtill verkar den fluga ha förstånd om att inte irritera sovande personer så den får i nuläge härja rätt fritt.
Resan genom Europa gick lugnt, snabbt och problemfritt, vi startade från campingen i södra Spanien på lördag förmiddag och på måndag kväll taxade vi in i Örkelljunga, inte hos Bengt, där var det totalfullt, utan på vägverkets rastplats. Lördag Spanien och en tur upp i Pyrenéerna mot Andorra, söndag Frankrike där det blev rätt många avstickare på mindre vägar ut på landsbygden för att sedan avsluta dagen med övernattning i Luxemburg. Måndag blev det i alla fall raka spåret genom Luxemburg, Tyskland, Danmark och Skåne kan tyckas stressigt men icke, man är ju van vid att det i Tyskland är många och långa vägreparationer och vägomläggningar och därför långa köer, men inte så denna gång, det bara flöt på. Till och med färjan i Puttgarden verkade vänta på oss, vi körde ombord och rampen stängdes och vi var på väg. Ett soligt Danmark passerades utan några problem och bron över till Sverige låg där den skulle ligga så gjorde också Skåne, alltså var vi då åter på Svensk mark. Till Skellefteå kom vi på fredag kväll, det tog oss fyra dagar att passera Sverige men bara tre att köra genom hela Europa. På vår resa genom Europa stannade vi aldrig på något IKEA för pensionärsmiddag, köttbullar med mos, men i Sverige besökte vi alla som låg efter vår färdväg, inklusive Biltema och Jula, naturligtvis stannade vi till hos Runes dotter och hennes familj i Linköping så åtminstone två av ”resdagarna” i Sverige tillbringades inte på resande fot hela tiden.
Nu står vi alltså i Vallen hos min dotter, men hon drog iväg med sin familj till Malta och lämnade katterna och huset till oss att vakta.

…dan… före dan…, ja inte är det julafton i alla fall men väl dan då vi kastar loss och drar norr ut. Man kan utan tvekan säga att jag är ambivalent inför uppbrottet, visst ser jag fram emot att få träffa och krama om mina nära och kära.
Jag är ju inte direkt utrustad med någon utbredd klanliknande familj, nej i mitt fall är det frågan om dotter med man och tre barn, inte många att krama om, och vilka vill då bli kramade av mig. Ja, dottern kan man väl alltid krama, men just henne känns det väl inte så nödvändig för vi har haft en rätt regelbunden och uttömmande kontakt via nätet, antar att varken hon eller jag tycker att kramandet är en nödvändighet. Hennes man då, ja det vore säkert en rejäl chock för honom om jag skulle kasta mig om halsen på honom, så jag får väl ta det försiktigt, jag vill inte förorsaka några bestående psykiska men.
Amanda, mitt äldsta barnbarn, ja henne får jag nog både ge kramar och få spontana kramar av, hon är vad man kan säga kramvänlig men tyvärr är hon inte hemma när vi kommer dit, så de kramarna får jag nog vänta på.
Några spontana kramar kan jag nog inte räkna med när det gäller Timothy, mitt andra barnbarn i ordningen, antar att bara misstanken om att jag har sådana idéer får honom att anse att det är ”bättre fly än illa fäkta”. Jag har faktiskt i hans fall dristat mig till att avsluta våra kontakter, via SMS och mail, med kram och glädjande nog så har han i alla fall inte brutit kontakten med mig men naturligtvis har han inte återgäldat kramen. De är de i min familj som numera inte förändras så mycket, varken vad det gäller utseende eller kynne, dessutom har jag ju haft viss kontakt med alla, visserligen i skiftande intensitet men i alla fall kontakt, så jag tror inte att jag missat så mycket av deras utveckling under mina drygt nio månaders bortavaro.
Det har jag nog tyvärr gjort vad det gäller mitt tredje barnbarn, Cornelia. Att missa nio månader, nästan ett år på en liten femårig tjej, som hon var när jag åkte, och som nu är sex år, visserligen fortfarande en liten tjej, men jag lovar ätt där har jag missat mycket för i den åldern står det inte still i utvecklingen, men förhoppningsvis får jag fortfarande kramar av henne och förhoppningsvis kan vi tämligen omgående ta upp barnbarn/mormor kontakten för jag kan inte tro att jag har förändrats så mycket från det minne hon har av mig, lite mer rynkor antar jag men de var så många redan då vi åkte så jag kan inte tro att hon hade räknat dem alla, tror inte att hon kunde räkna så långt i alla fall.
Men nu är vi alltså snart på väg norrut, och som jag skrev så känns det så där att åka nu när vi har det väder som jag njuter allra mest av, sol, lagom vind ett badvänligt hav, känns inte helt rätt att byta detta mot ett betydligt nyckfullare väder….och marodörerna MYGGEN. Minnet att förra sommarens bakslag har en tendens att överskugga minnena om tidigare somrar när vi haft sommarveckor som faktiskt har varit toppen… om man räknar bort myggplågan. Men nu är oåterkalleligt snart på väg mot norr och visst ska det bli roligt att träffa vänner, det ser jag verkligen fram emot, men jag måste vara ärlig, trots att vi inte ens har startat resan så längtar jag tillbaks hit igen…hur knäppt som helst.

…att hålla löften jag gett mig själv och inte heller får jag någon respons från högre makter på mina böner om hjälp när jag vacklar, man kan väl säga som det heter, köttet är villigt men anden är svag. Jag försöker hålla löftet om en långpromenad på ungefär 10 000 steg . Jag har noga kollat min steglängd, med måttband mätt upp 10 m och antalet steg blev inte fullt tolv, som jag sagt tidigare så trippar jag inte fram särskilt feminint utan det är frågan om rejäla ”kliv” så 10 000 steg skulle då bli ca 8 km, min mobils stegräknare ger mig på samma antal steg ca 11 km, vilket jag naturligtvis tackar för och glatt redovisar, även om jag inte direkt verbalt skryter om det så talar jag inte heller om att mobilen är en glädjemätare.

När denna imponerande kaktus blommade förra våren hade vi troligen åkt hem...

Nej det är inte det löftet jag inte klarar av att hålla utan det att … jag kan inte lämna kameran hemma trots att jag har så bestäm jag kan inteheller sluta ta kort på blommor trots att jag troligen har flera hundra kort på blommorna på mina promenader. Av någon för mig outgrundlig anledning så är kameran med och hur den hamnat i min ficka har jag förträngt. Och naturligtvis hittar jag alltid blommor, buskar, träd och blommande kaktusar som just den dagen är så otroligt vackra och naturligtvis kan jag inte motstå impulsen att föreviga dessa. Undermedvetet vet jag och kan också erkänna att de troligen inte är varken större eller spektakulärare i form och färg än när jag senast fotade dessa, men man kan ju inte riktigt veta, så för säkerhets skull såå… ”KLICK”.
Nej nog var det enklare när man tog sina kort, lämnade in rullen för framkallning och sedan för dyra pengar hämtade ut ett antal kort där det bland dessa i bästa fall fanns åtminstone några kort som var skapliga, jag menar att det var enklare då att lämna kameran hemma, åtminstone för mig.

,,,denna ginstbuske hade jag inget kort på tidigare i alla fall!!!!

…i Torres de la Horadada, inte för att det innebär att skam går på torra land, utan för att det verkligen blommar. Bouganvillan finns här mer eller mindre hela året men nu är det mer, den formligen väller ut över murarna efter gatorna, som en tsunamivåg i olika röda, gulorangea, lila och vita vågor. Nu är man så van att se dessa blommande buskar så det måste vara något exceptionellt i mängd eller färg för att jag ska stanna till och fota. Nej nu är det i första hand rosornas och Hibiskusarnas tid, jag har aldrig tidigare sett så många storblommiga rosor som så villigt blommar utan synbar skötsel. Husen är förbommande och tydligen lagd i vinterförvaring, ingen verkar sköta rabatterna vad jag kan förstå i alla fall, för där det finns någon liten gräsmatta är gräset högt och oklippt, det mest vanliga är att platsen framför huset är plattbelagd mellan rabatterna, ingen har inte heller där hållit undan skräp och gammalt löv. Mitt i allt detta prunkar så bl. a gigantiska rosor både klättrande runt entréns pergola och mot muren eller bara i rabatter. Jag har alltid undrat över hur de får vatten till sina rabatter och blommor, för uppifrån kommer det sannerligen inte, men troligen har de automatisk bevattning nergräv i rabatterna. Hibiskusen är också väldigt dominant i både blomvillighet, form och färg för att inte tala om Nerium som kantar många gator och vägar.

Men just Nerium har blivit något av en ”jaha du” blomma för mig eftersom den verkar vara den slitstarka näst intill ogräsvilliga växt som tas till när det ska planteras efter vägar. Ofta växer de under väldig svåra växtförhållanden kan man tycka, torrt och i vad man kan se mager jord, men här där den ansas på hösten och har tillgång till automatisk bevattning, här är det nedlagd kilometervis med bevattningsrör efter gator och vägar, blommar den otroligt och i en variation av färger som jag inte trodde fanns, rosa och vit naturligtvis men även olika röda nyanser ända ner mot knallröd och även en vit variant med dragning mot gult till och med tvåfärgade röda med vita strimmor/stänk i blomman.
Denna för mig orgie i blommor gör att min promenad ner till havet och badet tar sin tid, egentligen är det väl promenaden hem som tar tid, då går jag, och min kamera, en extra sväng på någon timme… till stranden och havet har jag brottom. Någonstans i urminnes tider kanske någon av mina anfäder var något liknande en utter för att få ligga på rygg och bara flyta runt i vattnet är en otroligt underbar och avstressande upplevelse, visserligen händer det att jag näst intill somnar men det är ingen risk att jag flyter iväg och kan tas för ”vrakgods”, jag rullar obligatoriskt över på mage om jag blir allt för avslappnad, naturligtvis vaknar jag i det skedet för andas måste jag, så helt klart sjöjungfru är varken jag eller troligen inte heller någon förhistorisk moder. Kan också meddela att vattnet i början av maj var 20 grader och i stigande, 21 i går.
Havet, detta det absolut i mitt tycke mest fascinerande element. Aldrig riktigt tyst, till och med jag med min hörselnedsättning hör havet. Visst jag tycker mycket om skogar att gå i, berg att se på, ingen klättring för mig dock, men inget går upp mot havet. Detta element verkar bli viktigare och viktigare för mig, en fundering jag har är om en bidragande orsak är att havet ”tar bort” min tinnitus. Kanske är det därför jag verkar vara en av få som faktiskt tycker att min granne, den spanska damen, mamma maffia som vi kallar henne, är helt ok, hon är mycket sällan tyst, hon har ett brett register av olika temperamentsyttringar verbalt och även i vila utstrålar hon samma vilande energiknippe som ett näst intill spegelblank hav ger.

...och även då namnet på denna buske.

Kan någon säga mig vad denna växt heter....

Det, skändade, skalperade och försök att strypa träd, som....

…snart ensamma kvar på campingen, Yvonne och Gunnar åkte i dag. Nu är det inte så att det är bara tomma platser, nej vad jag menar är att vi är snart de sista tappra svenskarna kvar. Ett svenskt ekipage känner jag till någon norsk campare och även en del tyska och holländska bilar och vagnar står kvar. Troligen står de liksom vi på årsbasis och åker väl hem under någon eller några månader under sommaren. Nu kommer troligen platserna att fyllas med franska, engelska och framför allt spanska sommargäster. Förmodligen av en betydligt yngre årgång än vi vintergäster. När vi kom hit i augusti i höstas var sommargästerna fortfarande i majoritet och aktiviteten på campingen gick i barnens favör, med daglig lekledare som organiserade barnens aktiviteter.

...som gör att jag och troligen också trädet anser..."tjiii fick ni" marodörer...

Tog ett kort på mina ”skötebarn” de i mitt tycke skändade, skalperade och även på ett gjort avancerat försök att strypa, träden som jag var beredd att bokstavligen hålla en tyst minut för, nu har de trotsat alla försök och räcker troligen lång näsa, eller åtminstone långa skott, åt marodörerna.
Att det är blomstertid på gång är helt uppenbart, nerium som på många ställen kantar gatorna har kommit igång med sin blomning, rosorna, bouganvillan och inte att förakta ”vilda” blommor som inte behöver skämmas utan väl matchar de odlade, även om de i rabatten räknas ogräs.

,,,visserligen "ogräs" men men brist på skönhet.....sällan!!!!

…vad fjorton dagar går, normalt har tiden brottom men när man har Sverigebesök då rusar den iväg, om inte med ljusets hastighet, men nästan tycker jag. Denna gång var det min bror och svägerska som var på besök, jag lovar att det har varit hur trevligt som helst.
Förutom i ordets rätta bemärkelse låååånga promenader har vi hunnit med en del utflykter i med husbilen både en bit söder ut och inlåt landet, bara endagarsutflykter dock. Naturligtvis ett marknadsbesök och dagligt boulespel.  En del trevliga restaurangbesök har det också blivit, för mat ska man ha om än aldrig så lite…tyvärr är det inte lite det handalar om när man går på kinarestauranger och äter buffé. Nej de matställena lämnar man i ett tillstånd som, jag inte riktigt vill likna vid nära dödenupplevelse, men andningen är ytlig eftersom det inte finns plats för någon djupandning, detta gör att man står, går och sitter med rak rygg för att överhuvudtagen kunna andas, paltkoma är ett alltför milt uttryck för tillståndet man befinner sig i.
Promenaderna har som sagt blivit långa, stackars Siri som nog inte riktigt har Lennarts och min steglängd, dels för att hon faktiskt är några centimeter kortare än jag och kanske inte heller, när hon promenerat, gjort det i marschfart, man kan nog säga att hon rör sig något kvinnligare än jag gör. Jag har en fungerande stegräknare och jag antar att när jag har gått 10000 steg, vilket varit minimimålet, har hon nog pinnat på 12000 steg, och det har hon gjort utan att för en sekund klaga, det är bara att buga, bocka och göra vågen. Vågen, ja…det var rätt bra med vågor när vi tog årets första havsbad. Lennart ansåg att är man vid medelhavet bör man väl ändå bada, Siri var väl inte riktigt inne på att det var ett absolut måste och jag var väl också beredd att testa förutsatt att vattentemperaturen var något så när. Det blev bad för oss alla tre och då talar jag om bad, inte bara att snabbdoppa sig, vattentemperaturen var faktiskt ca 18 grader och det är väl ungefär vad det är i havet större delen av badsäsongen hemma i Västerbotten, dessutom var lufttemperaturen troligen högre än många baddagar hemma.
I dag var det tyvärr hemfärd för Siri och Lennart men förhoppningsvis kan det bli en uppföljning nästa vår igen och däremellan blir det troligen vi som får besöka deras sommarställe när vi är i Umeå i sommar.

...visst det blev bad för oss tre...årets första utomhus...

..inte många dagar kvar innan vi får Sverige-besök av min bror Lennart och hans fru Siri. De dimper ner här sent på onsdag kväll … eller inte här egentligen utan i Alicante där vi hämtar. Till Lo Monte kommer vi mitt i natten och det blir att sova i vår bil de timmar som återstår av den natten, på torsdag får de tillträde till den bungalow de hyrt för det fjorton dagar de blir kvar här, gissa om jag ser fram emot besöket. Lite spännande är det att få se och höra deras reaktion och omdöme om min ”nya hemort” som man faktiskt kan säga att Lo Monte mer eller mindre har blivit, eftersom vi tillbringar ca 10 månader här. Vi hoppas också att Tommy och Gunilla ska få möjlighet att komma. De var här i oktober och även de hyrde då en bungalow men denna gång kommer de med sin husbil är det meningen.

 
Här på campingen har det glesnat ytterligare i pensionärsledet men till en del har de lediga platserna ockuperats av spanska ekipage och även av korttidstående, troligen hemvändande, vintercampare i Spanien. V ad jag förstår så kommer det att bli fullt i sommar av i första hand spanska familjer men också franska och engelska ekipage. I övrigt fortsätter utbyggnaden av campingen med fler platser och… två nya boulebanor som vi i dag premiärspelat på. De är släta men fortfarande behöver de ”sätta sig” de är alltså fortfarande lite lösa under en yta som nog är fast men ännu för tunn och inte håller för klotens nedslag.

 
Trots utbyggnaden så finns det i nuläge inge platser kvar, alla är bokade, så vill man in här får man köa och skriva in sig på en kölista, för troligen kan man räkna med avbokningar av olika orsaker som man kanske inte alla gånger rår över, vi är ju inte direkt ungdomar vi som tillbringar vintern här. Vi, och faktiskt ganska många har gjort som vi, och garderat sig, vi står på året runtplats. Måste skryta med att vi, Rune och jag, är något av trendsättare. Det har blivit poppis med husvagn och liten husbil, alltså låter man husvagnen stå kvar och åker hem med husbilen, vi var nog de första på den här campingen som ordnade det på det sättet, men vi har fått efterföljare och fler lär det bli, kul tycker jag.